Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zinkmalmerna och deras tillgodogörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brinna ångorna med ett bländande hvitt sken till
zinkoxid, som fladdrar omkring såsom ytterst fina och
lätta snöhvita flingor, bildande den förut omtalade
»filosofiska ullen» eller det »hvita intet». Vid denna
distilleringsprocess är det således af yttersta vigt,
att luften hålles afstängd samt att alla sådana
tillsatser, som ha syre att aflåta, sorgfälligt
undvikas.
Den schlesiska metoden att reducera och distillera
zink är följande. Den brända galmejan, utblandad
med lika mycket småkol, efter volym räknadt, inlägges
i eldfasta lermufflar, hvaraf en finnes aftecknad å
fig. 60. Hvarje muffel är försedd med två öppningar:
en nedre, som under processens förlopp medelst
en eldfast lerhäll hålles lufttätt tillsluten och
hvarigenom den efter skedd distillering öfverblifna
massan utkaras, samt en öfre, som, sedan malm- och
kolblandningen inskoflats, tillslutes lufttätt
medelst ett knäfonnigt förlag. Såsom fig. 61 b b
utvisar, innehåller den schlesiska ugnen vanligen
två rader mufflar, hvardera bestående af 5–6
stycken. Ofvanför askrummet jB, som fortsätter längs
efter hela ugnen, är ett med rost försedd eldstad,
och röken bortgår genom öppningarna o o. Till bränsle
begagnar man stenkol. De knäformiga förlagen mynna
midt öfver deglarna z z. När samtliga mufflar blifvit
fylda, upphettas ugnen till hvitglödgningshetta,
hvarvid zinken reduceras och öfvergår i ångform
till förlagen, der han åter antar flytande form
och rinner droppvis ned i deglarna. När efter
ett dygn vid pass distilleringen är fullbordad,
fyllas mufflarna på nytt genom den i sjelfva knäet
af förlagen befintliga öppning, som eljest medelst
en lerskifva hålles lufttätt tillstängd, och på
samma sätt sker ännu en ny påfyllning. Först efter
tre på hvarandra följande distilleringar tar man
bort skifvan, som fyller den nedre muffelöppningen,
och utkarar det, som finnes qvar i mufflarna. Denna
återstod utgör nu en blandning af kiselsyra (till
50 procent och ännu mera, om malmen var kiselgalmeja),
lerjord, jern- och manganoxidul, några procent
zinkoxid, stundom äfven en ringa portion blyoxid, kol
m. m. Om under sjelfva processen en muffel går sönder,
ger sig detta genast till känna genom framslående
lågor, ty zinkångorna tränga då fram och brinna i
beröring med luften till zinkoxid. Men äfven dess
förutan har man alldeles tillräckligt af oxidbildning.
Zinkoxid jemte stelnad metall afsätter sig i mynningen
af förlaget, så att hon stundom alldeles igentäppes,
och blandar sig äfven med den i deglarna neddroppande
zinken. Man uppsamlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
