Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Natronsalpetern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hackning. På andra ställen ligga kristallerna lösa
bredvid hvarandra och bilda knapt 3 fot under jorden
vidsträckta skikt, hvilka uppgräfvas som grus. Det
saltrikaste området är Tamarugals pampas, och
de saltmassor, som här ligga hopade, äro så oerhörda,
att hela Europa skulle i långa tider härifrån kunna
fylla hela sitt behof. Dessutom finnas ytterligare i
den angränsande, till Bolivia hörande öknen Atacama
salpeterlager af må hända ej mindre utsträckning. Här
och der anträffas i stället för salpeter lager af
koksalt, och koksaltet är äfven den hufvudsakligen
orenande beståndsdelen i chilesalpetern. Som
tillfälliga inblandningar uppträda der äfven jern och
jod, glaubersalt, soda, salpetersyrad och borsyrad
kalk m. m. Salpeterhalten hos råmassan är följaktligen
mycket olika och vexlar från 20 till 85 procent.
Hvilka omständigheter föranledt bildandet af sådana
saltrikedomar i sådana trakter, derom kan ej ens en
sannolik gissning uppställas. Nog af, de ligga der och
bilda tillsammans med de närbelägna Chinchasöarna två
naturliga skattkammare, som för det aflägsna Europas
handels-, industri- och åkerbruksförhållanden, om
också först under den senaste mansåldern, erhållit en
så stor betydelse, oaktadt man redan öfver hundra år
och, hvad Chinchasöarna särskildt beträifar, i mer
än två hundra år känt deras tillvaro.
Först 1820 blefvo några skeppslaster chilesalpeter
försöksvis förda till England, utan att dock kunna
finna afnämare, så att man måste kasta dem öfver
bord för att slippa betala tull. I Nordamerika hade
de första försöken lika liten framgång. Snart lärde
man sig dock bättre uppskatta varans värde, och
på tretiotalet blef hon föremål för en regelbunden
handel, som sedermera år för år stigit, så att ensamt
England 1859 förbrukade öfver 940 000 centner. Varans
åtkomst är emellertid ej den lättaste. Fyndorterna
ligga visserligen blott några mil från kusten,
men den sandiga, branta, af klyftor sönderskurna,
med en bergkedja’ dessutom krönta kuststräckan är
så oländig, att, åtminstone efter sydamerikanska
begrepp, inga vägar der låta anlägga sig. Salpetern
nedforslas derför i säckar af mulåsnor på branta
slingrande klöfje-stigar antingen till hamnorten
Iquique i Peru eller Concepcion i Chile, men
från fyndorterna till hvardera af dessa hamnar är
tre dagsresor. Vid båda vägarna ligga sjuderier,
der råmassan utlutas med kokande vatten och genom
afdunstning kristalliseras. Här finnes ej en gång
det dertill erforderliga vattnet i tillräcklig mängd;
dricksvatten måste hemtas i fartyg från andra trakter,
och de till raffineringen behöfliga stenkolen komma
från England och forslas från hamnarna på mulåsnerygg
upp till salinerna. Under sådana förhållanden blir
det lätt förklarligt, huru varans forslande från
fyndorten till närmaste hamn kan kosta lika mycket,
som frakten derifrån omkring Amerikas sydspets till
Europa. Det oaktadt är saltet ännu långt billigare
än kalisalpetern, så att äfven landtbrukaren finner
sin räkning vid att använda det som gödningsämne. För
kemiska fabriker är natronsalpetern (som äfven kallas
kubisk salpeter, oaktadt kristallerna äro romboedrar)
ett särdeles värdefullt material, i synnerhet för
tillverkningen af salpetersyra och vid beredningen
af svafvelsyra, ehuru naturligtvis först sedan han
blifvit väl renad från klorsalter. Till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
