Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ögonblickliga bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Målaren», säger han i sina Entretiens littéraires,
»skulle ej vara en skapare, om han inskränkte sig
till att efterapa naturen utan att sofra, utan att
besjäla och försköna henne, och denna fotografins
trångbröstade noggranhet är det, som kommer mig
att af hjertat förakta denna slumpens uppfinning,
som aldrig skall bli en konst, utan endast är en från
naturen med optikens biträde begången stöld.»
Ja, porträttfotografin är ofta en negation af konsten,
men hon är ingen stöld från naturen, emedan hon är
en fullkomlig onatur, en karikatyr af naturen. Hon
bildar derigenom en motsats till konsten, som
återger naturens renaste uttryck, men ej vanställer
dem. Konstnären förstår att göra det rätta urvalet,
träffa det rätta föremålet, den rätta punkten och
det rätta ögonblicket.
När fotografin kan åstadkomma ögonblickliga bilder i
ordets fulla bemärkelse, skall hon ersätta konstnärens
penna och i konstens tjenst sofra, känna och besjäla
naturen. Hennes alster skola då bli konstverk,
som förtjena att undgå tidens förstörande inverkan,
för hvilken de hittills oåterkalleligt fallit offer.
Medan den fotografiska tekniken ännu var outbildad
och vetenskapen ännu ej gifvit bruket af kollodium en
säker grundval, började man redan föresätta fotografin
ett annat mål, än att vara en ringaktad medtäflarinna
åt det lägsta slag af porträttmåleri. Den berömde
franske fotografen Disdéri påpekade redan på
femtiotalet hennes ofantliga vigt för spridningen
af konstsinne och en förädlad smak genom trogna och
billiga kopior af penselns, mejselns och murslefvens
mästerverk; han föreslog att kopiera alla folks och
tiders mest framstående konstverk, för att bereda
dem plats så väl i kojan som i palatset. Disdéri lät
handling följa på ord, i det han 1855 offentliggjorde
sitt Versaillesalbum. Hans exempel följdes af flera
ej blott i Frankrike, utan äfven i hela den bildade
verlden. Dilettanter och fotografer skyndade att
kopiera alla för dem tillgängliga konstverk; men
en svårighet trädde härvid hindrande i vägen: det
egendomliga sätt, hvarpå färgerna af de fotografiska
preparaten återgåfvos, i det t. ex. cinober- och
krapprödt, som genom blandning gifva samma färg, på
den negativa bilden uppträda i helt olika nyansering;
gult, rödt och grönt blef svart, men blått, violett
och indigo hvitt. Dock äfven här har framåtskridandet,
detta erfarenhetens och eftertankens underbarn,
undanröjt de förnämsta svårigheterna, och Disdéris
dröm har förverkligats: de vandra ut dessa underbara
skapelser af höga andar, för att i hela verlden
predika bildningens evangelium.
I detta afseende ha många tyska firmor förvärfvat
sig ett berömdt namn. Särskildt intager fotografiska
sällskapet i Berlin i detta fall ett framstående rum
genom sina alsters billighet och skönhet, då det till
ett pris af några få öre lemnar visitkortsbilder af
de mest framstående konstverk.
Ty värr har dock ej bildernas varaktighet hållit jemna
steg med konstens utbildning i öfrigt. Liksom en gång
tidens bistre gud, den gamle Saturnus, åt upp sina
egna barn, utplånar nu ljusguden Apollo sina moderna
pappersskapelser, så att af många bilder efter några
år knappast återstår något annat än firmans stämpel,
hvilken då, hånande, omtalar för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
