Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handeldvapnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDELDVAPNEN.
81
makare i Nürnberg hjul l ås et, som, troget
sitt ursprung, hade någonting af ett urverks
invecklade och bräckliga beskaffenhet, l pannan
ingrep ett litet stålhjul med reiflad omkrets,
hvilket uppdrogs med kedja, fjäder och nyckel för att
derefter vid en dragning på aftryckaren sättas i en
hastigt kringsnur-rande rörelse. Före aflossandet
nedtryckte man hanen, som i sin klyka hade ett
stycke svafvelkis (pyrit) eller också en flinta,
på hjulet, hvilket genom den vid dess kringsvängning
uppkomna friktionen verkstälda tandningen. Den ungefär
samtidiga uppfinningen af s napphan l ås e t (p latin
e å miquelet), hvars hane af en slagfjäder drefs mot
pannlockets krusade stålyta, kommer redan den bekanta
inrättningen af det senare flintlåset något närmare.
Luntlåsen blefvo emellertid redan under tretioåriga
kriget de allmännaste och bibehöllo sig, såsom
vida enklare, längre i bruk än hjullåsen, till och
med ända in i senare hälften af 17:e århundradet,
ehuru man redan 1650 i Italien uppfann de egentliga
flintlåsen (fusil af focile, flinta), hvilka redan i
sina hufvuddelar innehålla den ’ännu brukliga inre
låsmekanismen. Franska och tyska krigsingeniörer
från denna tid, t. ex. Vauban och Böckler, förorda
sådana lås såsom användbara för tandning både med
lunta och flinta.
Redan i förra hälften af I7:e århundradet hade
åtminstone inom en del af infanteriet gevärets tyngd
blifvit ännu mera minskad. Det fick nu en vigt af 14
skålpund med motsvarande förändring af kalibern och
kulvigten till om-. kring 6 linier och 7 ort. Jemte
dessa musköter (af det italienska mo-schetta),
som redan då efter en uppfinning af Gustaf A*dolf
laddades med patroner, var dock i tretioåriga kriget
och ännu senare piken ett oumbärligt element i
infanteristriden och minst en tredjedel af fotfolket
dermed beväpnad. En förening af båda vapnen, som
äfven nutidens högt utvecklade krigskonst allt jemt
fordrar, låg redan då temligen nära. Den nys,s nämde
tyske ingeniören Böckler yttrar i sin i Frankfart
am Main 1683 utgifna »Kriegs-schule»: »Ville man
till halfva piken foga en gevärspipa med ett enkelt
flint-och luntlås och en laddstock, skulle måhända
en sådan invention vid sina tillfällen göra rätt
mycket gagn.» För öfrigt hade bajonetten redan 1640
uppfunnits i Bayonne och blifvit bekant i Frankrike,
i början som en med ett träfäste i mynningen anbragt
stålklinga. Omkring fyrtio år derefter hade Ludvig
XIV:s infanteri bajonetter med den ännu brukliga hyls-
och ringinrättningen.
De ytterligare förbättringar, hvarigenom eldgeväret,
under ständigt fortgående minskning af dess tyngd,
blir fullt krigsdugligt och slutligen det enda
infanterivapnet, tillhöra 18:e århundradet och
företrädesvis preussiska armén, så t. ex. de
under Friedrich Wilhelm I 1730 genom Leopold af
Dessau införda jernladdstakarna, hvilka prinsen af
Braunschweig 1774 gaf en cylindrisk form för att
göra deras ömvändning obehöflig. Under Friedrich
II, som lade synnerlig vigt på linieeldens snabba
och massartade utförande och derigenom åstadkom
stora resultat, tillkommo de koniska fänghålen,
som läto krutet vid laddningens nedstötande tränga
ut på fängpannan och sålunda gjorde påhällandet af
särskildt fängkrut ©behöfligt. För öfrigt var stocken
på dessa krigsgevär
Uppfinningarnas bok. VI.
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
