Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Mejicos upptäckt och eröfring af Fernando Cortez - 2. Mejicos land och folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obehöriga angrepp skydda de gyllene skatter det gömmer. Men
menniskans snille var dock mäktigare än naturens trollkrets.
Tjugu mil längre bort — och den resande andas ren luft;
naturens och växtlighetens väsen synes förändradt; vanilj, indigo,
blommande kakao försvinna, men bananen och sockerröret följa honom
ännu, och när han stigit 1500 meter högre, ser han på den saftiga
grönskan och det friska löfhvalfvet, att han nått den höjd, der
moln och dimmor sänka sig. Detta är den ständiga fuktighetens
region; man beträder nu tierra templada eller den
tempererade regionen, hvars skaplynne närmar sig vår zons. Sceneriet
blir här öfverväldigande, storartadt, ja, icke sällan skräckinjagande.
Rundt omkring ser man väldiga berg, till en del vulkaner, strålande
i snödrägt och redan på långt håll tjenande sjömannen som fyrtorn.
Låter vandraren blicken glida utför en brant sluttning — hvilken
blomsterprakt möter icke då det druckna ögat! Det skådar
omkring sig öfverraskadt af den egendomliga vexling, som rundt
omkring i denna region ter sig för sinnena.
Ännu längre upp träffar man åter ett annat klimat, en annan
växtlighet: den gula majsen har hittills följt vandraren; nu åter ser
han fält med hvete och andra europeiska sädesslag, som med de
spanska eröfrarne inkommit i landet, och utbredande sig mellan
dem aloeplanteringar, af hvilka aztekerne visste att draga stor
nytta. Ekskogarna blifva nu kraftigare, och de dunkla
barrskogarna antyda, att vi beträda tierra fria eller den kalla regionen,
den tredje och sista af de stora naturliga terrasser, i hvilka
landet höjer sig. När den resande uppstigit till en höjd af 1 900—
2 500 meter, står han på ryggen af den mexikanska högslätten eller
Anahuac, hvilken som en mot norr allt bredare blifvande vall
lägrar sig mellan tvenne oceaner och söder ut sänker sig mot
landtungan vid Tehuantepec. På denna bergvall höja sig, till
utseendet planlöst kringströdda, vulkaniska kullar och höjder, hvilkas
spetsar uppnå den eviga snöns gräns och sprida en uppfriskande
svalka öfver de närbelägna högslätterna. Denna gynnade
landsträcka har att glädja sig åt ett klimat, som liknar mellersta
Italiens temperatur, men i Mejico betecknas som det tempererade
och »kalla». Luften är der utomordentligt torr, jorden icke mera
beklädd med de lägre regionernas yppiga växtlighet; äfven saknas
träd för att skydda den af remnor uppfylda jorden mot den
brännande sommarsolens inflytande. Bristen på skog är dock att
tillskrifva menniskan, icke naturen, ty på aztekernes tid var landet
tätt betäckt med ekar, lärkträd, cypresser och andra träd. Först
spaniorerne förklarade skogarna krig — såsom man påstår, för att
genom trädlösheten erinras om slätterna i Castilla, deras älskade
hembygd, hvars enformiga landskap aflocka hvarje resande klagan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
