Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. UPSALA SLOTT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Erik steg in, låg Herr Nils och läste i
en liten bönebok. Denne hade "en liten
knäfvelbård, och skägg på hakan." Konungen var "klädd
i håsa, tröja och stackot kappa," hade en dard i
högra handen och en bardisan i den venstra.
"Sitter du nu här, din riksförrädare?" ropade
Konungen, hvarvid Herr Nils genast sprang upp
ur sängen, och kastade sig på knä för honom:
"Allernådigste Konung" — bad han — "jag är
ingen förrädare, utan har troget tjent och
vågat mitt lif för Eders Majestät." Till svar
stötte Konungen honom dolken genom armen. Då
ryckte Sturen dolken ur såret, aftorkade blodet,
kysste fästet, lemnade den åter till Konungen, och
lade bedjande sina händer ofvanpå hvarandra
öfver bröstet. Men Erik utbrast: "se, huru den
skälmen kan bedja för sig," stötte honom så med
bardisanen genom båda händren. Sturen signade
ned till golfvet, och bad qvidande: "Nådigste
Konung, skoner mitt unga lif!" Derpå
fullbordade Peder Williamsson, Jöran Perssons systerson,
mordet med 7 dödliga styng af sin hillebård. Nils
Sture var vid sin död endast 24 år gammal. Knapt
var detta skedt, förrän Erik, gripen af ånger, sprang
till fadrens, Gref Svantes fängelse, kastande sig ned
för hans fötter med "ett smickert, falskt hjerta,"
under utrop: "Käre Frände, vi bedje Eder för
Guds skuld, att J velen gifva oss till allt det vi
hafve gjort Eder emot!" Grefven svarade:
Allernådigste Konung, om min son intet skadas till
sitt lif, vill jag af hjertat Eders K. Majestät
tillgifva; men skadas han till sitt lif, då skolen
J svara mig inför Gud." — "Ja" sade
Konungen, "se der, J gifven oss likväl det aldrig till,
derföre måste Eder detsamma ske" — och
skyndade i raseri utåt vägen till Flötsund, endast följd af
några drabanter. En af dessa återkom snart med
befallning, att alla fångarne på Slottet, utom Herr
Sten, skulle dödas. Tvetydigheten i denna
befallning räddade Lejonhufvuds och Banérs lif, ty
båda hette de Sten, och ingen visste, hvilkendera
Konungen mente. Peder Gadd, Slottsprofossen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
