Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyckade partierna i “Röda Rummet“ äro skildringar ur det
studentikosa i våra dagar (Borg och hans kotteri).
Det mottagande, som kom Röda Rummet till del vid
dess första framträdande, är ett slående bevis på, hur föga
man tager hänsyn till ett arbetes förtjenster, så snart
partilidelserna på det ena eller andra hållet fått en stöt. Jag
vill ej tala om, att man påstod boken vara osedlig. Det
har man sagt om Dickens och Thackeray lika väl som om
Strindberg. Och det har ännu icke skadat någon af dem.
Men här grät den dygdiga harmen verkliga krokodiltårar.
Det var smuts — naturligtvis — och skandal. Jag har ej
lust att citera de uttryck, som fäldes under den första
hettan, och som — det måste rättvist erkännas — på sista
tiden gent emot detta arbete blifvit betydligt modererade.
Det löjligaste af allt var, att man började kalla Strindberg
Sveriges Zola, och att man till och med ville veta, att han
der hemtat sina förebilder.
Det enda sätt, på hvilket dylikt kan förklaras, är, att
de herrar, som uttalade slikt, aldrig läst Zola, utan bara
hört, att han skrifvit åtskilligt, som ej gick an att läsas högt
för fruntimmer, och när det nu onejdigen fins dylikt i Röda
Rummet, helt hastigt och lustigt gjort den slutsatsen, att
här var en produkt af det splitter-nyaste-nya, som den
franska naturalismen fört in i verlden. Här måste allmänheten
få höra ett riktigt Zions väktare-rop. Literaturen var i fara.
Vandalismen höll på att bryta in.
Den, som läst Zola, vet, hur litet Strindberg har
gemensamt med honom. Utgående från ett bestämdt
vetenskapligt system, har Zola gjort till sin uppgift att skildra
en hel slägts öden och genom dem konstatera
ärftlighets-lagarna. Och han skildrar som vetenskapsman, lugnt,
opartiskt, pröfvande. För honom gäller det aldrig att blott
berätta. När han skildrar en utveckling, säger han ej blott,
att så har det gått, utan äfven: det fans ingen möjlighet,
att det kunnat gå annorlunda. Och särskildt — han är
aldrig tendensiös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
