Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad man synes mig oftast åtminstone hafva förbisett
hos Strindberg, är, att han utgår från de strängaste kraf
på sina hjeltar, hvilket tillhör hans verldsåskådning och i
ingen mån har att göra med, huruvida alla de scenerier
han tecknat varit af så särdeles uppbygglig art. Och vidare
— det är falskt att påstå, det Röda Rummet endast
skildrar vidrigheten. Det är ej svårt att påvisa, hur många
drag af den ädlaste mensklighet der ’finnas, hvilka hvar och
en kunde se, endast han gjorde sig möda sjelf. Eller begär
man kan hända, att en författare, som skildrar en person,
till läsarens vägledning skall sätta ut noter, der han
upplyser om, hvilka af hans personers handlingar som äro fullt
plausibla och hvilka icke?
• Det är karakteristiskt för Strindberg och kanske också
för det tidsskede, i hvilket vi lefva, att båda de karakterer,
på hvilkas skildrande förf. sjelf tydligen nedlagt mest
sympati — Falk och Mäster Olof — båda hafva* något, som de
vilja uträtta i verlden, båda kämpa de derför ända till blods,
hos båda fräter den mask, som heter tvifvel på hvarje
framtid, och båda affalla de från hvad en gång var deras
högsta i lifvet, och eget neg, detta affall sker med ett underligt
föraktfullt löje, ett gäckande trots mot den verld, som
framtvingar förnekelsen af det bästa, en menniskas inre kan
rymma. Ty här eger intet sjelfbedrägeri rum. Hvarken
Olof eller Falk svika sin öfvertygelse, derför att åldern på
sjelfpröfningens eller slapphetens väg lärt dem en annan.
Olof bekänner för att få nåd, och Gerdts ord: “Affälling“
kastar honom tillintetgjord på skampallen. Falk vänder åter
från sina försök att med obefläckade händer utan
kompromisser med sitt samvete gå literatörens knaggliga stig,
oak-tadt han sjelf vet sig handla lumpet, endast derför att han
är trött på en hopplös strid och längtar att få vara i ro och
åter räknas bland hyggligt folk.
Olof säger i slutrepliken:
”Lugn jag står på den ensliga strand,
Dit vågen mig vräkte, ty jag är dock i land!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
