Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
undrade Voltaire och svärmade för Rousseau, som ville lösa
lifvets gåtor lika lätt, som de skrefvo ett epigram eller en
madrigal, dessa menniskor, hvilka lekte herdar och
herdin-nor med rörpipor och lamungar, som de ledde i rosenröda
band, under det att den väldigaste revolution, verlden ännu
skådat, förbereddes midt för deras ögon? Hur sågo de ut
i hvardagslag, denna crème de la crème af blandadt
ga-lanteri, konstförgudning och hofetikett? Och så skrefs då
“Rococo“, ett bland de underligaste förstlingsalster, någon
författare släppt ut i verlden. En nära nog öfverlägset
behandlad dialog, en förträfflig scenanordning och framför allt
en så äkta gammalfransk touche öfver hvarje samtal och
hvarje karakter, att man vid läsningen sjelf nästan började
känna efter, om man ej hade allongeperuk, och när man
kom till de inflickade gammaldags poemen, fick lof att
kasta en blick tillbaka på titelbladet för att öfvertyga sig om,
att de ej förskrefvo sig från någon af våra egna gamla
gustavianska skalder.
Men bakom allt detta lätta, lekande, detta gyckel med
kärleken, denna indifferens för lifvets större intressen, skönjde
man hela tiden något annat. Det var mer än en läsare*
som redan af “Rococo“ anade sig till, att författaren kände
till äfven de stora passionerna, att den Amor, som bar
knapp på floretten, ej egentligen, var hans ideal. Och det
var denna slags dubbelhet i stämningen, som enligt mitt
omdöme var pjesens största förtjenst.
I Furstinnan Gogol visade sig också förf. i många
af-seenden som raka motsatsen till den, som nyss skrifvit
“Rococo“. I ett fall var han dock den samme.
Hufvud-intresset låg på det psykologiska. Här var ej fråga om att
få en tendenspjes i vanlig mening. Det var intet inlägg i
frågan om nihilismens berättigande eller ej. Syftet var ett
allmännare, men pjesen blef derför ingalunda mindre modern.
Det kan möjligen Vara skäl att här säga något om
en sak, som nära nog synes hota att öfvergå till trosdogm.
Och har den väl kommit så långt, är den som bekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
