Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lande och för anspråkslös i jemförelse med de i närheten
sittande taflornas lysande färgläggning.
Af helt olika innehåll äro de vackra små taflorna af
Girolamo Induno, som kallas “Förposter“, “Tiggande
sa-voyard“ och “Landstrykare“. Å den först nämda ser man
en bersaglier (italiensk infanterisoldat), som stöder sig mot
ett staket och samtalar med en ung qvinna, som sysslar
inom detsamma med jordarbete. Han räcker henne artigt
några rosor. Bondflickan lyfter på hufvudet och vänder
ansigtet till hälften mot soldaten, men ser ej på honom.
Hon småler med ett uttryck af innerlig belåtenhet. En
annan flicka, som står på något afstånd, kastar skälmska
blickar på de båda och skrattar listigt. Taflan andas den
ljuf-ligaste fridfullhet och sympati. Induno ser allt i ljusa
färger; det hemska och dystra finnes ej till för honom och på
denna utställning, der de flesta konstalstren behandla
tragiska ämnen och äro af stora dimensioner, njuter sinnet af
att kunna låta blicken få hvila på denna lilla täcka och ej
maniererade tafla. Äfven den savoyardiske tiggargossen har
ett fint och intagande utseende. Likaså “landstrykaren“,
som med sitt gråa skägg ser ut som en patriark och
säkerligen är mer tilltalande här än i verkligheten. Detta är
ett stort fel i den moderna skolans ögon, hvilken vill vara
en slafvisk efteraparinna af naturen. Men visst är, att
Indunos taflor utmärka sig för en stor skönhet!
Achille Vertunni har utstält några landskap, af hvilka
det bästa enligt min åsigt är en utsigt af romerska
cam-pagnan. För öfrigt har denne ansedde konstnär
åstadkommit många bättre arbeten än dessa.
Mycket goda arbeten äro inlemnade af Eugenio Gignous,
i synnerhet den tafla, som kallas “Höst“, och af Francesco
Lojacono. Om Edoardo Dalbono kan sägas detsamma som
om Induno: hans arbeten äro för sköna. Hur leende
Neapels himmel än är, går den ej upp mot hans “Spiaggia di
Mergellina“. Giacomo Favretto väcker ej på denna
utställning samma uppseende, som han åstadkom i Milano. Angelo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
