Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3-4 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allmänna bevillningen är den enda regulator för
ojemnhe-terna i svenska jordens skatter. “
Som kändt ansåg sig dock landtmannapartiet vid sin
första uppkomst icke ens böra framställa så pass långt
gående fordringar. Visserligen fans det en representant,
hemmansegaren Carl Larsson från Elfsborgs län, som var
nog djerf att i en motion sätta i fråga, det all jord måtte
blifva befriad, från alla skatter och onera af hvad namn de
vara må, med undantag att lika med alla andra näringar,
kapital m. m. utgöra bevillning; men han fick också den
gången stå alldeles ensam. I öfrigt ansåg man sig icke
kunna gå längre än att begära grundskatternas aflösning
och den privilegierade jordens skattläggning, eller som
uttrycket vid ett tillfälle i en något förändrad form lyder från
grefve Posse: den privilegierade jordens aflösning. Ett par
år senare kunde emellertid Carl Anders Larsson, som sjelf
framstålt förslag i detta syfte, förutspå, att den tidpunkt en
gång skulle komma, då riksdagen finge ångra sitt afslag på
dessa yrkanden, och en af borgareståndets fordne stormän,
Göteborgs-representanten A. W. Björck ansåg sig då också
betecknande nog kunna instämma i denna spådom. De
derpå följande årens händelser ha som bekant heller icke
vederlagt den samma.
Om landtmannapartiet sedermera år efter år ansett
sig kunna höja sina fordringar, samtidigt med att det i
kortsynt likgiltighet för fosterlandets försvar visat sig allt
mindre offervilligt för detta och derigenom tills dato
omöjliggjort en tidsenlig försvarsorganisation för vårt land, så
faller tydligen skulden härför lika mycket på dem, hvilka
vid de i dessa frågor förda parlamentariska stridernas första
uppblossande lika kortsynt förnekade hvad som fans
berät-tigadt i partiets fordringar och derigenom omöjliggjorde
hvarje dräglig öfverenskommelse. Vår riksdagshistoria allt
ifrån den tiden talar också sedermera om ingenting annat
än ständiga nödtvungna eftergifter från den ena sidan och
ständigt ökade anspråk från den andra. År 1869 fann man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
