Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3-4 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för öfrigt ett begrepp, som först under Gustaf I:s tid börjar
göra sig gällande. Om giltigheten der af kan man göra sig
en föreställning, då man betänker, att det väsentligen
grundats och försvarats medelst det der märkliga
Helgeands-holmsbeslutet, om hvilket verlden sväfvade i fullkomlig
okunnighet, ända tills det tre århundraden .efter dess förmenta
tillkomst första gången åberopades af den äldre Messenius.
Hur pass förtroende det lyckades tillvinna sig af dennes egen
samtid visar en anteckning på ett af de allra äldsta
exemplaren deraf, som lyder: “medli lögn och allo inlagtt af en
huffuudliugare a:o 1586 benempnd Paine Erichson til
Rawa-nääs“. Sådana äro de urkunder, med hvilka man velat
bevisa grundskatternas historiska och judiciefa berättigande;
Att jordskatterna icke heller från början varit till sin
natur skilda från de af andra skatteobjekt utgående
pålagorna, visade äfven redan på sin tid Bergfalk. Han
betecknar det nämligen uttryckligen såsom ett “misstag“ att i
deras uppkomst skilja mellan olika slags skatter eller tro
skatterna till en början endast hafva ålegat jorden. Då,
tillägger han härvid, all skatt i Sverige ursprungligen var
bevillning, beräknades tvärt om säkert både kapital,
personlig arbetskraft och jord, efter sitt. relativa och insedda
värde, till skatts utgörande.
Nu är det imellertid ingenting annat än ett
återställande af denna urgamla jemnlikhet mellan de olika
skatte-objekten, som yrkats från de oprivilegierade jordegarnes sida,
och att detta icke skett utan anledning, tyckes tydligt nog
framgå af det här anförda. Att det berättigade i dessa
kraf stått klart för de mera klarsynte inom svenska
riksdagen, till och med redan långt innan det erkändes i 1873
års kompromiss, är äfven säkert. Thore Petré, som väl
icke kan misstänkas för någon afvoghet mot
stadsmanna-näringarne och deras ntöfvare, hade också redan vid 1850
års riksdag kommit till den öfvertygelsen, att “det är från
beväringens fullständiga och ändamålsenliga .reorganisation^
som rikets försvarsverk bör hämta sin egentliga styrka och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
