Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3-4 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
form, som till slut 93 af stortingets 114 man begärde —
då hånler högern. En så komisk tanke som den, att en
regering icke, blott derför att den har svart på hvitt för
det, skulle hafva rätt att förstöra ett land och förspilla alla
dess krafter i strid, hafva de aldrig hört. När högern
kritiserar riksrätten, visar hvarje ord, att de icke hafva ringaste
begrepp om, att ett folk kan hafva en andelig gemensam
egendom eller att det kan medföra ansvar att förgripa sig
på denna, för dem existerar ingen annan förbrytelse än den
allmänna kriminela.
Från båda sidor har det rådt benägenhet att se
förhållandet mellan stortinget och regeringen såsom mellan två
kontraparter, af hvilka den ene måste förlora, hvad den andre
vann. Högern har omöjligt kunnat tänka sig, att en
regering skulle kunna hafva sin styrka i öfverensstämmelse med
den största delen af landets invånare. Regeringens styrka
skulle och måste ligga i motsatsförhållandet, om än
regeringen skrympte samman till ett lillepyttparti; det gälde att
fortsätta med advokatyren. Venstern har också, fastän den
begärt samarbete, varit präglad af en viss svårighet för att
förstå, att motsatsförhållandet mellan regeringen och
stortinget skulle kunna försvinna. En vensterministére är ett
begrepp, som törst sent har mognat och som för en mängd
inom venstern ännu står i ett slags dimma. Grunden ligger
sannolikt mycket djupt, d. v. s. helt och hållet nere i många
hundra års gamla historiska förhållanden. — Jag skall här
blott antyda, att professor Sars’ historia visar, huruledes
det gamla förhållandet var, att norrmännen icke hade lust
till aktivt deltagande i det offentliga lifvet, utan helst
öfver-lemnade åt konungen att regera, men alltid förbehöllo sig
att kunna ingripa och, hur länge de lemnade rätten obe- *
gagnad, likväl alltid förbehöllo sig rätten att göra det. Den
långa “dansktiden“ afvänjde folket fullständigt från politisk
medverkan, utan att det derför förlorade sitt frihetssinne.
Absolutismen var ju på afstånd. Under tendensen till att
se hela vår kamp som en stor rättstvist och i öfvertygelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
