Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3-4 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
insatt i afslaget med spärrrad stil). Ville man icke
med-gifva det, måste der alltså protesteras. Der kan tidigare
hafva varit en enstaka afvikande mening, der kan vara ett
enstaka uttalande, der kan ha varit tider, då det aldrig föll
någon in, att frågan kunde få praktisk betydelse, men
aldrig har stortinget genom ett beslut — det enda som har
verklig betydelse — gjort detta medgifvande*.
Regeringen har ända tills nu lemnat det allmänna
rättsmedvetandet oantastadt, dess auktoriserade läroböcker
ha till och med midt under stridens pågående stärkt det
samma, så att folk i allmänhet sagt: har regeringen rätt,
så är ju allt hvad vi lärt i skolan oriktigt. Stangs tolkning,,
som forklasar att konungen liar suspensivt veto, är ännu i
dag ansedd som kardinalverket — till och med högern
erkänner det som sådant — och har på nationens uppfattning i
detta fall utöfvat ett inflytande, som intet annat verk. Mot detta
rättsmedvetande, som redan har 64 års historia, är det
alltså regeringen plötsligt har satt det absoluta kungliga
vetot, som icke kan användas i något annat land, och detta
på en fråga som är statsskick i hela det civiliserade Europa
* Högerns påstående, att stortinget gjort detta medgifvande,.
liar sin grund antingen deruti att den utgår ifrån att der
antingen måste vara intet eller absolut veto — att konungen en gång^
kunnat neka sanktion, skall alltså vara ett medgifvande af absolut
veto — eller också i uttalanden som fälts af Illand och Sverdrup i
anledning af ståthållarpostens upphäfvande. Från Sverdrup, att en
reform sådan som den endast kan befordras genom enighet mella»
båda statsmakterna, och från Uland, att han icke, då det herskade
tvifvel om konungens vetorätt, ville vara med om att väcka den
konstitutionela konflikten för en sak, som — fastän icke upptagen 1
riksakten — likväl moraliskt och politiskt hade en unionel sida.
Såsom inses, ha begge utta!andena en starkt politisk prägel, ocb
begge gälla ett första gångs nekande af sanktion — eller först och
främst naturligtvis adressen af 1824. Historien från 1824 är högst
intressant och högst karakteristisk, men tyvärr här för lång — blott
detfca: det visar sig, att man vid det tillfället icke tänkte sig att
någon annan än konungamakten skulle förändra grundlagen; den var
ju så ung, att den ännu icke kunde visat stora brister, och den var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
