Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3-4 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frisk och sund, att den äter, dricker och lefver så mycket
som helst; och åter igen, hvad skadar det själen, att
kroppen är fängslad, sjuk, matt, att den hungrar, törstar, lider
så mycket som helst*. Till följd af denna dualism, denna
skarpa motsättning af det andliga och naturliga hos
men-niskan, ville Luther också endast folkens befrielse från den
romerska kyrkans andliga despotism, men lemnade den
verldsliga despotismen orubbad, och predikade passiv
lydnad för öfverhetea — äfven en tyrannisk öfverhet. Till
följd af samma dualism och den bibehållna gamla
åskådningen om himmel och helvete, kunde han aldrig
konse-qvent fasthålla idén om ett i alla mennipkolifvets
förhållanden sig förverkligande Guds rike på jorden. Religionens
hufvuduppgift för individen blef den egna själens frälsning.
Följderna af detta grundfel i hans verldsåskådning skulle
först senare visa sig.
Densamme Luther, som, i fråga om den Heliga skrift,
i början endast hållit sig till “uppenbarelsen i Kristus",
med stor frihet bedömt de särskilda böckerna i skriften
efter deras förhållande till denna uppenbarelse, och
förkastat dem, i hvilka “hans ande icke kunde finna sig%
klängde sig, under den fortgående striden mot den romerska
kyrkan med dess åberopande af den kyrkliga traditionen å
ena sidan, och mot de refonnatorer, som ville gå längre
än han, å den andra, allt hårdare fast vid skriftens bokstaf
och höll sig allt mera exklusivt till “hvad som står
skrif-vet“. Han, som så energiskt gjort bruk af förnuftets
pröf-ningsrätt gentemot påfven och hans anhang, gick slutligen
ända derhäri i fanatisk obskurantism, att han kallade
förnuftet “Djefvulens sköka“. Han, som kraftigt förfäktat alla
kristnas frihet och likhet, hade, då de tyska
landtbefolk-ningarna besvärade sig öfver feodalherrarnes olidliga
förtryck, intet bättre råd att gifva dessa befolkningar, än att
de skulle bedja Gud om hjelp, och då de slutligen sökte
hjelpa sig sjelfva och reste sig mot förtrycket, uppmanade
Luther herrarne att skjuta och sticka ned de upproriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
