Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3-4 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han anser att så länge individerna bland folket icke liafva en
egen åsigt men följa, livart ledaren pekar,* så länge är
majoritetens värde ett sken och ingenting annat.
Det som doktorn derför vill verka för, är, att folket måtte
kunna tänka sjelf, och han anser detta för en konst, så #oändligt
svår och ett så värdigt kraftprof, att den konsten ännu den dag
i dag är endast eges af ett fåtal högt utrustade, vetenskapligt
obe-sticklige och modige män. Han anser det vara en stor seger,
han för egen del vann, och ett stort steg framåt, han tog, när
han gick till råds icke med kött och blod, icke med omgifning
och samfundsförhållanden men med sig sjelf, och han gjorde då
också det han benämner sin stora upptäckt, nämligen menniskans
naturliga benägenhet att följa med strömmen, en upptäckt, som
sedan bestyrkes af de många ”han, hon, de tordes icke,” som
möta honom i pröfningens stund.
Oaktadt denna emancipation från allt, hvad folket tänker,
således kostade honom en ansträngning, som ingalunda hörde till
de lättaSte, är det hans öfvertygelse, att man måste fordra denna
ansträngning af alla och en hvar. Om också fegheten är aldrig
så allmän, kan den icke tolereras, och om också det onda är
aldrig så djupt rotadt, bort måste det! Man får icke längre
beundra folket som barn men som fullväxt allvarlig person. Det har
nycker: gif icke vika för dem, det skyr själsansträngning: nödga
det till arbete, det följer känslan: tvinga det att tänka. Du har
en hemlighet på hjertat, så misshaglig för det som möjligt: sjung
ut; det blir aldrig annat än barn, så länge du bjuder det lös
mat, det blir aldrig man, om det får lefva af barnsliga tankar.
I denna åsigt ligger doktor Stockmanns hela karaktär. Det är
i sjelfva verket den högsta optimism att tro, att menniskorna
kunna tåla sanningen, och doktor Stockman är optimist, han för
operationsknifven som om den icke vore något förstörelseverktyg,
och han tror ända in i sista minuten att han skall kunna göra
en underkur och rädda patienten. Det är denna illusion, som
gör honom så älskvärd, som aldrig en praktisk man kan bli.
Doktor Stockman är i hvarje tum teoretiker och kan aldrig blifva
annat än idéens man — det är på en gång hans storhet och håns
begränsning.
Som ett sådant jordens salt, en fyrbåk. som brinner i
fjer-ran, en ensam, förnäm och något otillgänglig figur har hr
Rei-mers framstält och uppfattat honom. Den njutning, med hvilken
han, i en annan roll, skildrar Steensgaard, den store humbugen,
har f*n viss skadeglädje, som visar, att hr Reimers sje]f är lik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
