Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lag. Medan ljuds tyr k an på sådana stallen, der han skulle
gifva uttryck åt Eriks köleriska temperament, stundom anda
till öfvermått forcerades, qvarlåg talet samtidigt långa
stunder i ett och samma tonläge, hvarigenom skådespelarens
deklamation fick ett sjungande och allt annat an naturligt
tonfall. Hr Palmes minspel är själfullt och konstnärligt,
hans åtbörder deremot ej alltid fullt beherskade.
Hänvisande dem, som önska taga kännedom om
innehållet i herr Wijkanders nya komedi och om den typ af
en obotfardig Magdalena, han i densamma framkonstraerat,
samt om arten af den literära polemik, för hvilken
komedien utgör en förevändning, till den specielt åt detta ämne
egnade uppsatsen i föreliggande häfte, har jag här endast
att nämna några ord om spelet
Fröken Björkegren har efter sitt tillfrisknande först i
Madeleine Bunges roll visat sig på höjden af sitt
konst-närsskap. Lika fri från sökta effekter som hennes Denise,
var Madeleine dertill vida rikare nyanserad. Och oaktadt
skådespelerskans skrupulösa sparsamhet i användandet af
sin konsts medel, upphörde hennes framställning icke ett
ögonblick att intressera och fängsla. Ja, det är just detta,
som så oafbrutet binder vår uppmärksamhet vid hennes
skapelser, att hon förmår blott med ett blixtsnabbt
ögonkast, ett brutet tonfall, en antydd gest glimtvis gifva en
belysning af ett själslif — liknande den en blänkfyr kastar
öfver ett stormigt haf.
För att återkalla ett par af framställningens
glanspunkter, vill jag påminna dem, som sett »Fru Madeleine
Bunge», om den scen, deri Madeleine för sista gången
rakar Axel och besvär honom att icke öfvergifva henne.
Hur hon, betvingande ångesten öfver att sannolikt redaa
hafva förlorat honom, böjer sig fram mot honom som för
att vid minsta villrådighet å hans sida kasta sig i hans
armar, frestar honom med sitt huldaste leende, hviskar
honom allt hvad kärleken i sådana ögonblick kan ingifva en
qvinna, hviskar det med en stämma så mjuk och ljuf och
smeksam som flöjttoner. Eller den scen, då hon i sista
akten står inför Axels moder, som hon så djupt sårat och
i hvilken hon ser sin oförsonligaste fiende. Till en böljan
falla hennes ord osäkert och stapplande: hon känner sig
obehagligt berörd deraf att denna qvinna skall kunna se
ned på henne. Så erfar hon ångest öfver den isköld, hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
