Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skandinaverns känslor ej sä hastigt skiftande, och dels är den
skandinaviska karaktären mer in&tvänd. Hap blyges att visa sitt
inre och han döljer det derför ofta genom ett monotont tal. Dock
tror jag, att äfven i detta fall den svenske skådespelaren går för
långt i reservation. Jag tror att det ej skalle skada, om han
något mer, än hvad na är fallet, genom nyansering hjelpte
författaren att teckna individuóla karaktärer.
Men nu förhåller det sig så, att det franska dramat intar
en stor, den största platsen på vår repertoar, och då bör
skådespelaren ge uttryck åt de intentioner, som den främmande skalden
egt. Detta erkännes också af kritik och publik, då man säger,
att hr X. var misslyckad, emedan han ej var fransk grefve, och
att fröken Y. var bra, emedan hon var fransk cocotte. Och
för så vidt man vill erkänna, att den franske dramatiska konsten
ej är alldeles misslyckad, att den franske skådespelaren ger ett
adeqvat uttryck åt författarens mening, så undras om det ej är
af honom den svenske skådespelaren bör lära, då han fått på
sin lott att framställa franska karaktärer.
Om så ej är fallet, så måste det bli en motsägelse — och
en sådan herskar på den svenska scenen — mellan författarens
karaktär och skådespelarens framställning af denna karaktär. Om
man ej har rättighet att söka häfva denna motsägelse, då anser
jag det vara absolut nonsens att ge franska dramer på Bvensk
scen eller öfver hufvud att spela annat än genuint karaktäristiskt
svenska stycken.
Som de franska författarne känna sina sceniska tolkares alla
resurser och veta att deras förnämsta sträfvan och högsta ära är
att kunna framställa det inre lifvet med yttre medel, så kunna
de ställa stora anspråk på skådespelaren. Dumas, Augier,
Cla-retie och de andra fordra den sceniska framställningen som ett
supplement till det skrifna ordet. Ofta blir författarens afsigt
med karaktären fullt klart först med skådespelarens bistånd. I
mina ögon blef fröken Sjöbergs Marsa just derigenom så
intressant, att jag hos henne fann denna förmåga att ifylla författarens
konturer, att låta oss ana det rika känslolifvet i alla dess
skiftande växlingar; och detta lyckades så väl för henne derför att
hon i likhet med de franska skådespelarne lät talet genom sina
nyanser ange själens olika stämningar. Då jag nu vill söka
belysa detta med några exempel, nödgas jag på grund af bristande
utrymme förutsätta att stycket är den bildade läsaren bekant.
Jag väljer ur andra aktens stora scen mellan Marsa och Menko,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
