Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der denne söker återknyta förbindelsen med henne, följande
repliker*:
Mar aa. Jag skulle älska er? Alska er? Jag trodde mig älska er,
innan jag kände er. Visste jag ens hvad lifvel var, då jag träffade er ?
Jag var sjuk, trodde mig vara döende, och sedan jag förlorade mina
föräldrar, hade jag aldrig hört ett ord af deltagande eller ömhet — annat
än från edra läppar. Ni hade förr träffat min mor hos furst TcheretefT,
och det var om henne ni talade första gången jag såg er — ni
beklagade henne, ni frammanade hennes älskade minne! Åh, ni visste så väl,
att jag aldrig hade älskat någon annan än henne! Och när ni låtsades
beklaga henne, visste ni nog, att det var det säkraste sättet att gora
mig rörd.
Menko. Jag svär — —
Marsa. Jag inbillade mig då, att ni var en man med hjerta, en
man af heder — Ni! Ni! Ni kom som en tjuf, som en niding, till
mig, som var maktlös, döende, okunnig, svag — jag var lättrogen, ömsint,
skapad att ge mitt lif åt en man, som varit värd all den djupa
oegennyttiga hängifvenhet jag kände inom mig. Och när jag vaknade ur
drömmen, tillhörde jag inte mig sjelf. Och så fick jag veta — på hvad satt?
Under en balkonversation — att Michel Menko var gift och att han
redan gifvit eller sålt sitt namn till en annan!
Menko. Marsa!
Mar8a. Ja det var på en bal, sen jag kommit tillbaka från Nizza.
Ni dansade. Jag kom händelsevis att höra ett samtal mellan två herrar
— ett par wienare, jag vet inte hvilka de voro — och hvaije ord de
sade var som ett knifstygn i hjertat på mig. .»Han ser bra ut, den der
Menko», sade den ene, »en ståtlig kavaljer! Ar hans hustru
puckelryg-gig eller vanskaplig eller är han svartsjuk som en Othello? Man ser
aldrig till henne.» — »Hans hustru! Ar han gift?» — »Ja visst, han
är gift med en Hanska, dotter till fältmarskalken. Visste ni inte det?»
Och så öfverröstade8 de af orkestern. Gift! Gift! Den man, som begått
det skändligaste af alla brott, utan att ens ha rättighet eller förmåga att
försona det!
Menko. Allt livad ni säger är 6ant, Marsa! Men jag vill ge mitt
lif för att — —
Marsa. Det fins lågheter som aldrig kunna glömmas.
I dessa repliker ger fröken Sjöberg i hvarje ögonblick, i
hvaije sats, genom sin nyansering uttryck åt de olika stämningar
och affekter, som gripa henne och som kasta henne mellan hat
mot förföraren och sorg öfver sitt eget brott, förakt för hauB
lögner och smärta öfver att sjelf nödgas ljuga för att ej förlora
den man, som hon tillber med den renaste kärlek. Stundom
mattas dessa skiftande själsrörelser för ett ögonblick, och hon
anger genom röstens likgiltiga tonfall sin leda vid den gamla
historien, som hon tusen gånger berättat för sig sjelf och som hon
nu nödgas upprepa. Den får en starkare fårg endast i de mo-
* Jag citerar den vid Nya Teatern använda öfversättningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
