Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ment, då afskyn för honom får sitt uttryck i direkta förebråelser,
sem äro sä mycket bittrare, som hon i sin ensamma rufvande
sorg ej förr kunnat bryta ut emot honom.
Hon börjar den första repliken med orden: »Jag skulle
älska er? — Älska er?» med stark oratorisk accent på de
kursiverade orden, hvilken uttrycker ett förakt, som snart derefter
vid orden »annat än från edra läppar» lemnar plats för minnet
af den tacksamhet, hon känt för Men ko, som varit \ien förste
hon hört med deltagande tala om hennes mor. Ögonblicket derpå
qräfver tanken på hans falskhet hennes stämma, när hon staccato
och hviskande afslutar repliken med orden »visste — ni — nog
— att det var det säkraste sättet att göra mig rörd.» Hennes
sätt att, vändande . sig från Menko och sakta nedsjunkande på
pianostolen, med svag, dröjande röst säga »och när jag vaknade
nr drömmen», medan meningens sista ord »tillhörde jag inte mig
sjelf» fullständigt klanglöst och med trött hopplöshet framh viskas,
hennes citerande af balkonversationen, som slutar med »och så
öfverröstades de af orkestern», hennes plötsliga utbrott vid orden
»gift, gift!» och iskylan i »det fins lågheter, som aldrig kunna
glömmas», hvarmed hon af bryter Menko — allt detta är exempel
pä den rika och städse skiftande nyansering, som fröken Sjöberg
ger åt snart sagdt hvarje sats.
Ännu klarare framstår detta deklamationssätt om det
jem-föres med fröken Björkegrens i Dumas’ skådespel Denise, som
samtidigt gifvits på kungl. dramatiska teatern.
Ehuru Dumas* skildring af Denise är mycket konkretare och
i alla afseenden bättre än Clareties af Marsa, så kan det ej
nekas att fröken Björkegrens framställning af Denise ej på långt
när väcker samma intresse som fröken Sjöbergs af Marsa. Och
detta beror just på, att man ser Marsas själslif framför sig i alla
dess skiftande växlingar, under det att Deniseframställningen
utmärker sig för en fullständig monotoni.
Detta märkes i synnerhet i bekännelsescenen mellan Denise
och André i slutet af tredje akten. Visserligen är den ej så rik
på omkastningar i själsstämning, som de flesta af Marsas scener;
dock strida i Denises hjerta kärleken till André, känslan af
hennes vanära, sorgen öfver det förlorade barnet samt hatet mot
förföraren, och gör man sig besvär att genomläsa scenen med*
tanke på, hvarest dessa olika känslor borde få ett uttryck, och
sedan åhör framställningen på dramatiska teatern, skall man
förvånas öfver att det hela der ger intryck endast af en i hög grad
larmoyant berättelse, med uteslutande den nyansen, att mot slutet
Ur Dagens Krönika. VI. 2—3. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
