Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naivt nog säger Felix Clément i sin »Histoire des
Opéras» :
»La musique de Donizetti est constamment à la
hauteur des situations dramatiques, passionées, emouvantes.
Le souffle de l’honneur (!) anime la partition. Les
ari-starques peuvent signaler ça et là (?) les traces du
laisser-aller italien ; mais il est impossible (? !) d’admettre qu’un
ouvrage qui est resté à la scène pendant vingt-huit ans san*
interruption soit un œuvre médiocre.»
Detta sista har väl nu ingen kunnat säga. Ty med
undantag af några här nedan samvetsgrannt uppräknade
utmärkta glansnummer är det hela snarare under —
medelmåttan. Men le clon i denna märkliga bevisföring för
operans lifskraft — de 28 (nu snart 48) åren — förklaras af
de många utmärkta altsångerskor, som burit upp och ännu
uppbära operan. Rosina Stolz, Marietta Albon i, Pauline
Yiardot, Desirée Artö t, Zelia Trebelli och många fler ha
satt en ära i att uppträda i denna for all slags vttre effekt
så ovärderliga praktrol, Leonora di Guzman.
Den misslyckadt lärda ouverturen med sitt outsägligt
nervretande banala slut, de båda skrikiga, oarbetade, råa
finalerna, de intetsägande introduktionskörerna bilda en i
sanning föga klädande ram åt operans få ljuspunkter:
Fernandos sista romans, med sitt tjusande veka vemod och sin
gripande poetiska skärhet, Leonoras andante: O, min
Fer-nand, smekande och ljufligt, samt Alphonzos af doftande
orientalisk erotik genombrutna sång. Begge dessa senare arior
åtföljas dock tyvärr af triviala caballettor, sångerskan och
sångaren till båtnad, men operan till skada. Ej heller
uttrycker sig Fernando alltid så vackert som i sista romansen,
hans englaromans och krigsaria med dess löjligt anbragta
fermater är idel handtverksarbete. Bättre äro operans duetter,
såväl mansduon, som trädgårdsduon med dess fint koketta
melankoli. Duetterna mellan älskaren och älskarinnan ega
vanligtvis intagande moll-partier, men slutallegrot är — det
i andra akten särdeles — outhärdligt oskönt.
Dock — det tjenar till intet att uppeliålla sig vid
bisaken, operan — låtom oss se till hufvudsaken, utförandet,
ty så gestaltar det sig vis à vis denna operan.
Fröken Almo ti var som sagdt en otillräcklig Leonora.
Hennes röst eger ej — ännu åtminstone — de smältande
veka tonfall, som pryda en kunglig favorit, och hennes dra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
