Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
baro, men ioke hindra den unga att följa riktningen af sin tid.
Den visar huru ett hem, der rena föredömen och goda maningar
höra till dagligt bröd, dock illa förbereder en gosse till den
stundande kampen med sinnenas faror, då det hyllar den
föråldrade åsigten: att dölja sanningen och uppfostra genom bön
och ängslig vaksamhet, i stället för genom insigt i och beröring
med verkligheten. Den visar att ju innerligare en lifsåskådning
är hos föräldrarne, dess större är för dem frestelsen att behandla
barnet som ett osjelfständigt väsen, hvars redligaste sträfvanden
de grymmast missförstå. — Det är icke den i dessa ämnen blott
konventionelle fadern, utan Eriks mor, hvilken genom att äleka
sonen mest och genom aty vara fullt lefvande i sin kristna tro,
blir farligast för sonens samvete under kampen för att vinna en
egen ståndpunkt. Det är den gamla lifsåskådningens oförmåga
att företå en utveckling, Bom leder bort från den af henne som
absolut trodda sanningen, hvilken vållar konflikterna mellan mor
och son. Vid skildringen af dessa konflikter, liksom ock af
meningsutbytet mellan Erik Grane och den teologiske professorn,
märka vi nog att författaren icke — som en fullt objektiv eller
rättare en af lifvets alla företeelser gripen romanförfattare plägar
kanna — lika väl tänkt sig in i moderns och den kristne
lärarens känslor och åskådning; att han icke gifvit samma lefvande
deltagande åt dem, i deras lika innerliga pathos, som åt den
unge sanningssökaren yelf. Fullt rättvis har han således icke
gjort framställningen. Men detta har varit oafsigtligt; han har
lika litet kunnat vara rättvis, som en part i en tvist fullt
ovel-digt kan erkänna sanningen i motståndarens skäl. Och om någon
invänder, att en romanförfattare måste kunna egna hvaije
personlighet i sin bok samma ädelmodiga förstående, så hänvisar
jag till det ofvan sagda: »Erik Grane» är icke en roman; den är
mycket snarare en rättegång.
Och i denna står den anklagande parten, ungdomen, gen t
emot sina ledare och lärare, ej blott inom hemmen utan ock inom
skolan och universiteten, med den bittra men grundade utsagan:
att de icke förstått sin uppgift, att de icke följt med sin tid,
att de icke gifvit den nu lefvande generationen hjelp, förstående,
deltagande, stöd, utan att de lemnat denna ungdom ensam att
kämpa sina strider, ensam att söka sin lifsåskådning, orustad
för mötet med lifvets allvar; ja, i många afseenden gjord oduglig
att möta detta; kanske för sin återstående tillvaro hänvisad till
skenet i stället för väsendet af kunskap, af tro, af arbete, af
lycka: emedan de, som haft utvecklingen om händer, icke haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
