Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans namn. »Det skall jag tala om för pappa» . . . Och så
kommer han hem, trött, utarbetad, och blir just inte uppiggad
af hvad soifr möter honom. Han lefver som på nåd i »ilt eget
hus. Men en gång kommer Johan — berättelsens »jag» —
ned på faderns ångbåtskontor vid Riddarholmen. Och der, i
sin verksamhet, är fadern en helt annan menniska än hemma,
munter och ungdomlig, då han språkar med sina vänner och
kunder och bjuder sjökaptenerna på porter. Gossen såg från
den stunden sin far med andra ögon än förr, en glimt af
till-gifvenhet var på väg att slå ut. Tyvärr tryckte
hvarda^sstäm-ningen snart den vanliga pregeln igen öfver hemmet, öch det
båtade föga att de båda vid ett par tillfällen längre fram
närmade sig hvarandra i någon mån — faderns nya giftermål kort
efter moderns död gjorde Johan till en främling i hemmet.
Klyftan mellan honom och de öfriga växte för hvaije dag.
Modern var hemmets sammanhållande kraft. Pligtmenniska,
fyllande sin plats, lefvande inom hemmets verld, alltid i
intressanta omständigheter, utpinad af de många barnsängarnfi,
ensidig i sina stränga åsigter om uppfostran, herskarinna i sitt
hus, välgörande mot fattiga och särskildt mot för detta
tjena-rinnor, straffande barnen utan försköning, men också tröstande
dem vid deras små sorger — deras försyn med ett ord, en
husmoder i gammal stil. »Hade till hjelp ammor, två tj$iare
och mormor». Uppkomling för öfrigt, för detta tjensteqvinna
och värdshusflicka, nöjd med sin ställning, derför att hon stigit,
medan hennes man gjorde etl steg nedåt, då han gifte sig med
henne. Ett sjukligt, nervöst sinnelag med demokratiska
instinkter. För öfrigt hvarken kamrat eller vän i egentlig mening
till sina barn, fastän hon stod dem vida närmare än hvad
fadern någonsin gjorde.
Hade Strindberg velat skrifva en roman, skulle dessa
anteckningar utgjort det yppersta stoff. Men han har ej velat
gifva annat än en trogen kulturskildring, ej det minsta
utbroderad. Tänk eljes bara på fastern och mormodern, hvilkai
präktiga bifigurer, tecknade med ett par dugtiga linier, fastera
— Samuel Owens enka — nobel, verldsmenniska, lefvande i
sina minnen från den förgångna glanstiden, mormor amper och
tyst, utan varmare känslor för herrn i huset och hans släg*
tingar, hållande sig i barnkammaren, »lappade byxor, lappade
blusar, läste abcd, vaggade och luggades».
Barndomsskildringen innefattar det psykologiskt mest
intresseväckande af bokens innehåll. Johans uppfostran faller ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
