Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Miss Ethelton, ett ögonblick, jag ber. Ar ni ännu
qvar ?
— Ja, men säg fort, jag måste gå.
— Skulle ni vilja vara nog älskvärd och säga mig hvad
klockan är?
Den unga flickan kände rodnaden ånyo uppstiga på
sina kinder: »Fy! den fulingen, som frågar mig om det!»
mumlade hon; sedan tilläde hon med hög röst med en ton
af väl spelad sorglöshet:
— Fem minuter öfver nio.
— Tack! Och ni är tvungen att gå nu?
Ja.
— Jag är ledsen deröfver. (Intet svar.) Miss Ethelton!
(Intet svar.) Miss Ethelton!
— Nåväl?
— Ni..., ni är qvar, inte sant?
— Jo; men skynda er, jag ber, hvad ville.ni säga?
— Nåväl! jag... NåväH ingenting särskildt. Om ni
visste hvad jag finner mig ensam här! Det skulle vara att
begära för mycket, det är sant; men skulle ni ha något
emot att prata med mig igen, snart, om det inte tråkar ut
er för mycket?
— Jag vet inte; jag skall tänka derpå; jag skall
försöka.
— Tack, miss Ethelton ...
»Ah! hon har gått och jag är ånyo utsatt för plågan
af snön, mörkret och stormen. Hon har gått; hon har sägt
adjö och inte god dag. När allt kommer omkring, gick
pendylen rätt ändå och dessa två timmar ha gått som en
blixt. Egendomliga och förtjusande händelse! För två korta
timmar se’n var jag en fri man i Eastport, staten Maine,
och nu är mitt hjerta i San-Francisco!»
Ungefar samtidigt sände Rosannah Ethelton en
förströdd blick ut öfver San-Franciscos hamn och sade för sig
sjelf, der hon satt nära fönstret i sitt rum: »Hvad han är
olik den stackars Burley, hvilkens hufvud är så tomt på
idéer och som har en så ynklig talang att härma folk!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
