Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan vi sålunda granskat metafysikens underliga
metod, hans ännu underligare sätt att styrka densamma, och
till sist de förunderliga resultat eller rättare icke-resultat
som på den vägen erhållits, tillkommer det oss att åt all
denna underlighet lemna en antaglig förklaring. Ty
hvar-för är det väl som menskoanden, i sig sjelf ju ej skef,
slagit in på dessa irriga vägar? Hvarför biter sig
metafysiken så envist fast vid denna ofruktbara metod, som
trotsar allt, bvad ett flertal af millioner menskor mot en
hittills funnit rätt och sant? Spörsmålet är tvåtusen år
gammalt och mer. Ofta blef det utredt, ofta besvaradt
Det är det gamla, oförbränneliga, olycksbringande begäret
efter absolut kunskap, eller, som Boström har det, efter
»del i guds allvetande». De störste profeter lärde i alla
tider att Gud är obegriplig, kom så Kant och visade
hvarför, och från hans tid har naturvetenskapen repat och repat
upp, gamma och samma lexa — all mensklig kunskap är
relativ. Men metafysiske boströmianen vill ej lyssna.
Målet är så lockande. .Och som guldmakaren kastar han i
kastrullen hypoteser, abstraktioner, lagar, rör om med
konst-erfaren hand, e ter vissa logiska metoder, kanske tillochmed
under vissa djupsinniga besväijelseformer, men allt
förgäf-ves. Guldet vill ej synas. »Del i Guds allvetande» är
oss dödlige ej beskärd.
Tyvärr tvingas jag, såväl af bristande utrymme som
bristande krafter, att utelemna hvarje, om än aldrig så
fåordig, redogörelse för naturvetenskapens bevis mot absolut
kunskap. Jag vill blott påpeka, hur de bevis Kant, i sin
dag, lemnade på senare tider blifvit styrkta af den
fysio-psykologiska vetenskapen, man läse en Wundt, en
Helm-holtz. Metafysikern känner nogsamt detta. Den fysiska
metoden, det ser han, skall aldrig gifva honom »del i Guds
allvetande». Men den metafysiska metoden står honom ju
alltid åter. Han tar sitt parti, och under åtskilliga fula
tillmälen säger han naturvetenskapen adjö. Och så äro de
för alltid skilda. Naturvetenskapen predikar nu för honom
fåfängt. Beslutsamt knyter han bindeln för egna ögon;
beträder den falska vägen. Han lyfter sig från sinnenas
fasta mark. Rum och tid bli för honom bisaker. Fri,
obunden sväfvar han upp på förnuftets vingar. Skrifver,
som Boström, ramsor om »Om några det absoluta
väsendets attributer — Om de absoluta väsendenas inbördes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
