Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dom på klangeffekter och dynamisk afhuggning fördes öfver
på pianot. Men han insåg också, att denna betydelse var
af en öfvervägande historisk art. Med sin elementära
urkraft och sitt snilles obändiga flygt var Berlioz en
banbry-tare, som slungade alla hinder ur vägen för det nya; han
förverkligade i den skapande musikaliska konsten med ens
romantikens ideal: frihet i form och frihet i innehåll, enligt
hvilket »det tomma formväsendet, schablonen skulle vika för
nya konstskapelser, som, fria från den bindande klassiska
formen och den stereotypa satsbyggnaden, hemtade sitt lif
direkt ur fantasiens otyglade rörelser och stegrade sitt
innehåll till en musikalisk diktkonst. Det obestämda skulle
blifva till bestämdhet, lyriken uppnå dramatikens spännande
moment, och hela den symfoniska konsten omstämmas från
de allmänna lyriska känslorna till en pointerad framställning
af den menskliga lidelsen i dess olika skiftningar».
Tonerna af Berlioz fantastiska symfoni trängde vid
denna tid knapt utom Paris, men verket sjelft blef baneret
för en ny fas af den instrumentala musikens historiska
utveckling, och med detta gjorde »program-musiken», den
mycket förkättrade, sitt inträde i verlden. Men Berlioz
sjelf var till hela sin anläggning så söndersplittrad, så
negativt ironiserande, att hans genialitet endast sällan förmådde
åt hans foster förläna det harmoniska och universella
konstverkets lifskraft. Han blir personligen alltid en af
musikhistoriens intressantaste företeelser, och som skriftställare
har han tändt flammor, som sällan värmt, men som kasta
sitt skarpa ljus långt in emot framtiden; men hans diktverk
skola, trots sina många skönheter, *i de flesta fall ega sin
egeatliga storhet deri, att de bilda en öfvergångslänk
mellan den klassiskt romantiska och framtidens musik i deras
högsta manifestationer, eller närmare betecknadt, mellan
Beethoven och Wagner.
Ofvergångsformen fick här sin hufvuduppgift mindre i
att sjelf bringa ett nytt innehåll in i det allmännna
konstmedvetandet än att verka befruktande på de andar, hvilka
med riktig blick för grundtanken i den berliozka konsten
efter honom förmått upptaga den och föra den vidare tiH
betydelsen af en verldskonsts universella skönhet. Wagner
grep Berlioz* tanke — så mycket han än sjelf bestrider
det — och gjorde den, om ock under andra förutsättningar,
fruktbärande för( sina reformer på dramats område. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
