Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag gifter mig med min dotter*, öfversatt af hr O.
Wijkander, låter ratt väl se sig. Så synnerligt originelt i
sin anläggning och utveckling är stycket visst icke med
sin medelålders man som hittills icke kunnat besluta sig for
något parti med någon af societetens forkonstlade damer,
men helt hastigt och lustigt fängslas af och förlofvar sig
med en nyss utsluppen pensionsflicka, som vinner hans
hjerta genom sin friska och barnsliga naturlighet.
Anledningen till pjesens namn ligger i den tillfälligheten att flickan,
som varit faderlös från sin tidigaste barndom, tror den
ifrågavarande herrn vara sin fader. Stycket utspelas mellan hr
Fredrikson, som fortfarande sköter detta slags roller med
känd rutin, fru Hartman, som har tillfälle att visa en af
sina vanliga, men derför icke mindre roande skolflickor, samt
fru Swartx i en mindre roll som mor åt den manliga
hufvud-personen. Skilnaden i ålder mellan den 35-årige
ryttmästa-ren och den 16-åriga flickan synes kanske med den nu
nämda rollbesättningen något större, än dessa åldersiffror
betinga, och denna omständighet försvagar säkerligen i någon
mån intrycket och förtager bestämdt åtskilligt af det komiska
deri att den giftasvuxna flickan tror en 35 års man vara
sin far. Nu synes denna hennes föreställning rätt naturlig,
och det mindre naturliga kommer på orätt sida, nemligen
på ryttmästarens. Med denna lilla inskränkning gör pjesen
en god och behaglig verkan på dem, som tycka om att fylla
en teaterafton med åseendet af obetydligheter i 1 akt hvar.
Daudets stycke »De frånvarande» satiriserar på ett
älsk-värdt sätt, men med något för långdragna scener, aen
mensk-liga svagheten att låta frånvaron förläna ganska tarfliga
personligheter ett skimmer af behag och förtjenstfullhet som
de icke ega, medan man fullkomligt förbiser förtjensterna
hos de ständigt närvarande, vid hvilkas uppoffringar och
tjenstvillighet man vant sig. I denna pjes har hr Hamrin
såsom den ständigt förbisedde Leonard en verklig glansroll.
Han pointerar med mycken helgjutenhet i figuren
bond-slugheten vid* sidan af inställsamheten och enfalden hos den
försmådde älskaren, hvars oupphörliga uppmärksamheter
tagas som den naturligaste sak i verlden och aldrig ett
ögonblick tydas så som de äro menade, nemligen som en
tyst förklaring af den kärlek han icke vågar uttala. Hr
Hamrins gråtscen, när han på sitt stilla sätt rasar öfver sitt
tillbakasättande, är af präktig effekt, om den också i tekniskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
