Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det blifvit tal om de missaktade verldsförbättrarne. »Vi ha
haft nog af feg undfallenhet och ömklig kurtis for detta
slags literatur, hvars vapendragare så oafiåtligt strött rosor
öfver hvarandra, att ingen behöfver falla dem i handtverket»,
hette det i Postt. 83, 11 mars.
Som sagdt, måtte vara ett tråkigt göra att ideligen, en
privilegierad spögubbe, svänga piskan. Herr W. gör det
likväl med en omisskännelig ehuru vemodsblandad glädje.
Någon gång, när han känner det kusligare än vanligt att
literaturen är så »besmittad», så kan han visserligen klaga
öfver att det som är hyggligt år så tråkigt, det pikanta så
ofta maskstunget (V. L. 87, n:o 173), att anständiga böcker
gemenligen äro tråkiga medan de roliga och qvicka böckerna
äro oanständiga (Postt. 85, n:o 65). Ja, stackars C. D. W.
»hvarför är den goda dum, hvarför är den kloka ond,
hvar-för är allt en trasa?» frågade törnrosskalden på en tid, då
ingen naturalism ännu förargat väktarne i vårt land.
Någon enda gång — tyvärr väl sällan — kan formen i en
ung mans prosa gifva honom ett litet nöje, såsom då han
får göra citat af Levertin — (»för löje egna sig förträffligt
hans skapelser» — Postt. 85) — eller får täfla med
Bud-kaflen i att grina åt Ola Hanssons tillkrånglade idiom.
Som ett motgift intager han då styrkande droppar från
utlandet. Historiska och teologiska arbeten berömmer han
ibland med värme, det kan till och med hända att han får
syn på en roman sådan som Daniele Cortis, en författare
som Salvatore Farina — föga påaktad numera af sina
landsmän — att han får tillfälle att lagerkrona tronskalden
Ten-nyson, som han finner odödlig. Någon gång har han tyvärr
funnit äfven utländska författare hörande till den besmittade
skolan, men då är det alltid angenämt att kunna påpeka de
obetydliga förtjensterna, de stora felen i en italiensk roman,
som få eller ingen hemma haft bildning nog att läsa och
som aldrig torde bli öfversatt till vårt språk, eller att i tid
varna vår ännu oförderfvade publik från att läsa de mindre
moraliska fransmännen. Hos dem ser herr W. (har
åtminstone sett) likväl en del förtjenster. Jämför jag hans kritik
om Emil Zolas Germinal (Posttidn. 1885) med hans dito
af Hemsöborna af Strindberg (V. L. 87, nov.), så finner jag
att han visserligen med välbehag framhåller den »smuts»
han funnit i båda dessa böcker, allt det råa, grofVa i deras
innehåll. Men han har alls icke varit oberörd af det för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
