Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade förefallit mellan december 1863 och maj 1864 som
upphäfver en så påtaglig motsägelse? Utan en
tillfredsställande förklaring öfver denna punkt, upplöses konung Karl
XV:s unionsförslag i en hemlighetsfull gåta.
Jag svarar: låtom oss se till, om motsägelsen är
verklig, om en gåta verkligen finnes.
Det har blifvit nära nog en allmän trossats, att grefve
Manderström aldrig på fulla allvaret följde konung Karl i
dennes skandinaviska politik. Han gjorde det, säger man,
blott såsom en inbjuden deltager i ett kungligt jagtparti,
hvilket är mera till nöje än nytta. Under denna politiska
sport lade danske konseljpresidenten Hall, biträdd af den
ärelystne grefve Henning Hamilton, ut för honom ett nät,
i hvilket han, och med honom Sverige, höll på att fastna.
Vi hade så när kommit att få kratsa de danska kastanierna
ur den tyska brasan. Hall lockade kung Karl med
perspektivet af en union med Danmark. Men svenska
regeringen ville lika litet som svenska folket en sådan.
Det är fullkomligt sant, att nationalitetspolitiken
liksom hvarje annan i folkens lif djupt ingripande ny rörelse
haft, och ännu har, äfven sina motståndare, främst den gamla
ordningens i henne förälskade och personligen intresserade
anhängare. Men detta medgifvet, måste ju å andra sidan
erkännas nationalitetspolitikens stora kraft att bemäktiga sig
sinnena och omorganisera hela det europeiska statssystemet.
För kabinettspolitiken fans det till endast riken och
under-såter, icke nationer och folk. Nationalitetsrörelsen deremot
åsyftar folkens naturliga och frivilliga förening efter
fränd-skap och sympati, i stället för deras godtyckliga och
våldsamma sammankoppling. Nationalitetsrörelsen är en
slut-följd af den stora franska revolutionen 1789, och leder
som princip sitt upphof ur förklaringen af menniskans
rättigheter, hvilka hon omsätter i nationernas rättigheter.1
1 Såsom supplement till förklaringen af menniskans naturliga
rättigheter, föreslog Henri Grégoire, biskop af Blois, en af franska revolutionens
ädlaste personligheter, år 1795 en förklaring af folkens naturliga rättigheter.
I denna förklaring säges: Folken äro sins emellan oberoende och suveräna;
denna suveränetet är oförytterlig; hvad den ene individen är skyldig den andre,
är det ena folket skyldigt det andra; hvarje folk eger rätt att organisera
och förändra sin styrelseform; det ena folket eger ej rätt att inblanda sig
i det andras styrelse; ingen annan styrelse, än den som grundar sig på
jemlikhet och frihet, är förenlig med folkens naturliga rättigheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
