Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hjältarna i "Hoffmanns äventyr" och som lyssnade
till honom med aktningsfull och smickrande
uppmärksamhet.
De drack en blandning av öl och brännvin och åt något
som såg ut som torra lerklumpar.
- Drick, bröder, drick allt vad ni förmår! Jag har både
pengar och kläder... I tre dar räcker det nog. Allt ska vi
supa upp och sen är sagan slut! Jag vill inte arbeta längre
och inte stanna här heller.
- Nej, det är én usel håla, sade en av stallbröderna, en
fet och fryntlig figur.
- Arbeta? inföll en annan och stirrade häpet frågande
upp i taket. Har vi då kommit till världen för att arbeta?
Och de började alla prata på en gång för att bevisa för
Konovalov att det var hans rättighet, ja än mer hans
oavvisliga skyldighet att supa upp allt han hade, och det
naturligtvis just i deras sällskap.
- Å, Maksim, är du där! utbrast Konovalov muntert då
han fick se mig. Kom hit, du din fariseiske bokmal, och ta
dig ett glas! Jag för min del har alldeles glidit ur spåren,
bror lille! Supa ska jag tills jag bara har håren kvar på
kroppen... Vül du inte ha dig en tår?
Han var ännu inte drucken, men hans blå ögon lyste av
förtvivlad upphetsning och svårmod, och det yviga
silkes-lena skägget, som böljade över bröstet, rördes av och an
av underkäkens nervösa darrning. Skjortkragen var
uppknäppt, på den vita pannan glänste svettdroppar, och
handen, som han sträckte mot mig med glaset, skakade.
- Låt bli, Sasja, och kom med härifrån, sade jag och
lade handen på hans axel.
- Låta bli? Han skrattade. Om du hade kommit för tio
år sen och sagt det skulle jag kanske ha låtit bli. Men nu
är det bäst att jag håller på... Vad ska jag annars ta mig
till? Säg mig, vad? Jag känner ju till allting, varenda
spottning i livet... men begriper ingenting och vet inte min
väg... Jag känner och känner... och så dricker jag för det
är det enda jag har att göra... Drick!
Hans sällskap betraktade mig med uppenbart missnöje,
och tolv ögon mätte min gestalt med allt annat än vänliga
blickar.
De stackars satarna var rädda att jag skulle dra Kono-
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
