Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Själsförmögenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bibehållas under kampen för tillvaron genom det naturliga
urvalets försorg företrädesvis de bästa; äfven de kunna i
sin förädlade form i arf öfverflyttas på afkomlingarne;
äfven här gäller lagen, att individens utveckling är ett
kort sammandrag af stamformernas historia. Lika litet
som man kan tänka sig en gräns för kroppsbyggnadens
förändring genom naturligt urval, lika litet kan någon
gräns uppställas för själsförmögenheternas fortsatta
förändring i för djuren fördelaktig riktning. Den, som vill
bevisa, att klyftan mellan människan och de lägre djuren är
oöfverstiglig, måste sålunda ådagalägga, att deras
själsförmögenheter äro skilda ej blott till graden, utan äfven till
arten, till själfva sin inre beskaffenhet. Detta har ofta
blifvit försökt, ehuru med föga framgång, och i våra dagar
vinner den berättigade sträfvan, att med tillhjälp af
utvecklingsläran söka förklara människans höga andliga
ståndpunkt, allt mera anklang.
Det starkt begränsade utrymmet nödgar oss att blott
i allra största korthet vidröra detta ämne.
Liksom de högsta djuren i allmänhet har människan
blott några få instinkter eller drifter, såsom
själfbevarelsedriften, könskärleken, föräldrakärleken, den nyföddes drift
att dia; men dessa äger hon gemensamt med andra djur.
Hvar och en har haft tillfälle att iakttaga, att djuren
röna samma sinnesrörelser som vi själfva. — Här liksom
i det följande afses naturligtvis hufvudsakligen de högre
djuren. — De känna glädje och smärta, sorg, förtviflan,
rädsla, vrede, förvåning o. s. v., och dessa sinnesrörelser
taga sig uttryck på nästan samma sätt som hos oss. Vissa
aparter skratta och gråta likt människan, och deras
minspel vid fruktan, vrede eller förvåning är så talande, så
öfverensstämmande med vårt eget under liknande
förhållanden, att ingen kan misstaga sig därpå. Äfven hos en
hund ser man ett så växlande och uttrycksfullt minspel,
att man lätt inser, hvad han erfar.
Moderskärleken är mycket utpräglad hos de flesta
djur, ty den är för artens bestånd lika nyttig som t. ex.
väl utvecklade spenar eller dylika rent kroppsliga
företräden och har därför ständigt varit föremål för naturligt
urval. Vänlighet, motvilja, hat, hämdlystnad framträda
tydligt hos många. En hund lägger i dagen tillgifvenhet
och är afundsjuk om sin herres smekningar. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
