Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två vandringar ut i det fria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
med gråa block beströdda bankarne, uppåt och nedåt
bäcken är allt detta gneis, och äfven på vår sida
utgöres bergssluttningen af samma bergart. Så fortgår
det en lång sträcka uppåt dalen, endast med ett lifet
afbrott, icke långt härifrån, der en por-fyrgång
tränger sig emellan.»
«Nå, skall detta föreställa vandringsboken?» inföll
min vän med ett försmädligt leende.
«Tålamod blott! Vandringsboken är bäckens botten. Kom
för ett ögonblick dit ned med mig, så skall jag visa
dig, hvad jag benämner påskrifterna deri. Se här de
otaliga, plattadt runda stenarne, som i solskenet
glänsa som silfver; och se der åter större stycken af
mörk färg och obestämd form, som ligga här och der
i bäckens bädd. De förra bestå af glimmerskiffer,
de sednare af åtskilliga slag porfyr. De utgöra
mina nyssnämnda påskrifter, ty du kan af dem se,
hvarifrån Weisseritz kommer. Dessa stenar äro intyg om
bäckens lopp. Glimmer-skiffern visar oss, att bäcken
kommer långt ifrån, ty först vid Saida, fullt sex mil
härifrån, förekommer glimmerskiffer i fast klyft.»
"Derför äro också naturmyndigheternas
glimmerskiffersigill såsom de äldsta så starkt
afnötta», fortsatte min vän nu sjelf den skämtande
jemförelsen, «likasom pregeln på det äldsta
em-betssigillet i en handtverksgesälls vandringsbok
ofta knappt kan läsas. Det är sant, vår bäck här kan
icke dölja hvad väg, han vandrat, då han råkar i vägen
för en sådan naturkunnig polisman, som du är. - Hu!»
utropade han nu med ett plötsligt språng åt sidan,
«skräm mig icke så der, fru orm,.jag ser ju, att du
endast är en snok.»
Vi hade stört ormen i dess siesta, som den höll i
det varma solbaddet, och nu sam han i behagfulla
slingringar öfver den lilla vattensamlingen nedom
dambordet, höjande hufvudet öfver vattenytan, så att
hans kännetecken, de vackra äggulsfår-gade fläckarne
bakom kinderna, voro på långt håll synliga.
«Att man ändå aldrig kan fullkomligt frigöra sig från
den fördömda rädslan för ormar! Man känner alltid
en rysning öfvergå hela kroppen, då en dylik best
plötsligt prasslar fram invid oss.»
«Från den skola vi aldrig blifva fria», svarade jag,
«ty den har sin grund icke allenast deruti, att många
ormar äro farliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
