Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solstoftet i jordens atmosfär. Polarsken och jordmagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nedåt och med midtellinjen längs djurkretsen (zodiaken),
hvaraf skenet fått sin benämning. Dess spektrum är enligt
Wright och Liais kontinuerligt; motsvarande reflekteradt
solljus. Dess sken uppges i tropikerna vara lika starkt
som vintergatans.
Det råder intet tvifvel därom, att detta ljus härrör från
solbelysta stoftpartiklar. Man har därför trott, att detta
stoft ligger i en ring kring solen och utgör en återstod
af den urnebulosa, hvarur enligt den Kant-Laplaceska
hypotesen solsystemet kondenserat sig. (Jfr s. 162.)
Från toppen af zodiakalljusets kägla synes stundom ett
svagt lysande band utgå, hvilket sträcker sig tvärs öfver
natthimlen i ekliptikans plan. På den himmelstrakt, som
ligger midt emot solen breder det ut sig till en större
diffus, svagt utpräglad, ljusfläck af omkring tolf båggraders
bredd och nio graders höjd, kallad motskenet, som först
beskrefs af Pezenas (1730).
Den vanliga åsikten om detta motsken är, att det
åstadkommes af ljus, återkastadt från små meteoriter eller
stoftpartiklar, som falla in mot solen från rymden.
Likasom norrskens-koronans synriktning skulle dess läge bero
på en perspektivisk verkan, i det att smådelarnas banor
äro riktade mot solen och därför synas utgå från en midt
emot denna belägen punkt.
Vi veta ännu mycket litet angående denna företeelse.
Till och med zodiakalljusets läge längs djurkretsen, hvilken
gifvit anledning till dess namn, har blifvit draget i
tvifvelsmål genom nyare undersökningar, som häntyda på, att
det skulle vara till finnandes i sol-äkvatorns plan. Huru
nu än därmed må förhålla sig, torde likväl den mening
vara allmänt antagen, att skenet ifråga beror på partiklar,
som strömma in mot och ut från solen. Därigenom få
vi en bekräftelse på att solstoftets massa ej är så ringa,
utan att det väl kan tänkas gifva upphof till de
företeelser, om hvilka vi ofvan talat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
