Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagstiftning och lagskipning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En lag, som tillåter en sådan orättvisa, står icke i överensstämmelse
med det allmänna rättsmedvetandet.»
»Genom ett par brottmål, som förevarit vid domstolarna, har allmänna uppmärksamheten på senaste tiden kommit att livligt sysselsätta sig
med vår strafflags bestämmelser rörande nödvärn och våra domstolars
sätt att tillämpa dem.
Ämnet förtjänar också väl att diskuteras. Vi hava så mycket hellre
velat återkomma till detsamma, som Nya lagberedningen – vars
flera avseenden beaktansvärda förslag till ändringar i strafflagen vi
nyligen delvis återgivit – enligt vårt förmenande behandlat denna
punkt på ett allt annat än tillfredsställande sätt.
För vår del våga vi utan tvekan påstå, att det knappast gives
någon del av vår straffiag, där en ändring är sa av behovet på kallad
som just bestämmelserna om nödvärnsrätten. Och detta behov är icke
mindre därför, att det kanske ej så mycket är lagen själv som icke
mer den därpå grundade rättsskipningen, som är – upprörande. Vi
kunna sannerligen ej finna ett mildare uttryck.
Vi anse oss ej bättre kunna motivera vad vi nu yttrat, än genom
att redogöra för några brottmål, i vilka det varit fråga om rätt till
nödvärn. Våra läsare skola av dem finna – vad för övrigt säkerligen
mången redan vet – att den i vår straffiag för vissa fall medgivna
rätten till nödvärn i själva verket – tack vare våra domstolars
sätt att tolka lagen – är en rätt, som ej får begagnas, en rättighet
blott på papperet.
Först tillåta vi oss dock att erinra om strafflagens huvudsakligaste
stadganden i detta ämne.
’Varder man av annan överfallen med våld eller hot, som innebär
trängande fara’, heter det i 7 § av strafflagens 5 kap., ’då äge man
rätt till nödvärn och vare saklös för den skada, som man till farans
avvärjande gör.’
Rätten att sätta våld mot hot, eller våld mot våld, är dock naturligtvis ingalunda obegränsad. I 10 § av samma kapitel säges nämligen, att om någon finnes ’hava gjort större våld än nöden krävde, pröve domstolen, efter omständigheterna, om han för uppsåtlig gärning eller blott såsom för
vållande straffas bör’. Dock tillägges härvid: ’Var så trängande nöd eller
fara för handen, att han sig ej besinna kunde, då må han från straff frias.’
Huruvida dessa bestämmelser skola bereda ett verkligt skydd för
den oskyldigt överfallne, är naturligtvis beroende på de fordringar
man uppställer för att en »fara» skall anses »trängande», samt för
att en person, som hotas till liv eller lem, skall anses hava kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
