Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 89 —
mening. Hur innerligt önskade lion icke, att maken
vore sin kos, ty vännens skuggestalt tycktes göra
henne förebråelser. Men livad som bort allägsna
Edvard, verkade tvärtom tilldragande på honom.
En viss sinnesrörelse märktes hos henne. Hon
hade gråtit, och om veka naturer därigenom
förlora i behag, så vinna åter oändligt sådana, som
vi annars känna som starka och behärskade. Edvard
var så älskvärd, så öm, så enträgen, — han bad
att få stanna hos henne, han fordrade icke, utan
sökte än med allvar, än med skämt öfvertala henne,
han tänkte icke på, att han hade några rättigheter,
och till slut blåste han lekfullt ut ljusen.
I det svaga skenet från lampan tog genast den
inre böjelsen, tog fantasien ut sin rätt öfver verk-
ligheten. Edvard höll endast Ottilie i sina armar,
för Charlottes tankar sväfvade kaptenen, och så
slingrade sig, sällsamt nog, det frånvarande och
det närvarande samman i underbar tjusning.
Och dock låter det närvarande icke beröfva
sig sin starka rätt. De tillbragte en del af natten
under skämtande samspråk, som var så mycket
otvungnare, som hjärtat tyvärr icke hade någon
del däri. Men då Edvard morgonen därpå vak-
nade vid sin hustrus barm, tycktes honom dagen
blicka olycksbådande in och solen lysa på ett brott,
— han smög sig sakta från hennes sida, och då
hon vaknade, fann hon sig, besynnerligt nog, ensam.
TOLFTE KAPITLET.
Då sällskapet åter samlades till frukosten,
skulle en uppmärksam iakttagare af de enskilda
medlemmarnas uppförande kunnat gissa sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
