Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 94 —
otålighet. Hon bad honom sätta i land snarast
möjligt och återvända med henne till slottet.
Det var första gången, som kaptenen var ute
på dammen, och fastän han undersökt dess djuplek
i allmänhet, kände han icke till de enskilda ställena.
Det började mörkna; han styrde båten åt ett håll,
där han trodde, det var bekvämt att stiga i land’
och visste, att gångstigen, som ledde till slottet^
icke var långt borta. Men han blef i viss mån
dragen ur denna kurs, då Charlotte med en slags
ängslan upprepade sin önskan att snart komma i
land. Han närmade sig med förnyade ansträng-
ningar stranden, men tyvärr kände han, hur båten
stannade ett stycke därifrån, — han hade satt på
grund, och alla hans bemödanden att komma loss
voro förgäfves. Det var ingenting annat att göra
än att stiga i vattnet, som var ganska grundt, och
bära Charlotte i land. Lyckligt förde han öfver
den kära bördan, utan att, stark som han var,
stappla eller ge henne något skäl till oro, men
hon hade ändå ängsligt slagit armarna om hans
hals. Han höll henne fast och tryckte henne in-
till sig. Först på en gräsklädd sluttning släppte
han, icke utan sinnesrörelse och förvirring, ned
henne. Hon höll ännu armarna om hans hals, han
slöt henne på nytt i sin famn och tryckte en varm
kyss på hennes mun. Men i nästa ögonblick låg
han vid hennes fötter, tryckte sina läppar mot
hennes hand och ropade: »Charlotte, kan ni för-
låta mig?»
Kyssen, som hon nästan besvarat, återförde
Charlotte till besinning. Hon tryckte hans hand,
men hon reste icke upp honom. I stället böjde
hon sig ner öfver honom och lade ena handen på
hans skuldra, sägande:
»Att detta ögonblick gör epok i vårt lif, kunna
vi icke hjälpa, men det beror på oss, att det blir
oss värdigt. Ni måste skiljas härifrån, käre vän,
ni skall det innan kort. Grefven har vidtagit an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
