- Project Runeberg -  Valfrändskap /
237

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 237 —
men låt mig endast skåda in i dina. Låt mig
kasta en slöja öfver den osaliga stund, som gaf
denna lilla varelse lifvet. Skall jag förskräcka din
rena själ med den hemska tanken, att man och
hustru kunna famna livarandra, fastän invärtes
hvarandra främmande, och vanhelga ett lagligt
förbund genom lidelsefull åtrå! Eller jo, hvarför
skall jag icke säga det, då vi nu en gång kommit
så långt, då mitt förhållande till Charlotte måste
upplösas, och du skall bli min? Hvarför icke ut-
tala det hårda ordet — detta barn är frukten af
ett dubbelt äktenskapsbrott, det skiljer mig och
min hustru åt, i stället för att det bort förena oss.
Må det alltså vittna emot mig, må dessa härliga
ögon säga dina, att jag i en annans armar tillhörde
dig; må du känna, Ottilie, riktigt känna, att jag
endast i dina armar kan försona detta felsteg,
detta brott!»
»Hör!» utbrast han, i det han sprang upp och
tyckte sig höra ett skott —• det tecken, majoren
skulle ge honom. Det var en jägare, som sköt
uppe på det närbelägna berget. Ingenting vidare
hördes, och Edvard blef otålig.
Nu först såg Ottilie, att solen sänkt sig bakom
bergen — endast där uppe i fönstren på höjden
glittrade den ännu. »Gå, Edvard!» ropade hon.
»Vi ha ju så länge försakat och haft tålamod. Be-
tänk, hvad vi båda äro skyldiga Charlotte. Hon
måste afgöra vårt öde, låt oss icke ingripa i hennes
rättigheter. Jag är din, om hon tillåter det —
annars måste jag försaka dig. Eftei’som du anser
afgörandet så nära, så låt oss vänta. Vänd till-
baka till byn, där majoren tror dig vara. Det
kan ju hända så mycket, som tarfvar förklaring.
Är det väl sannolikt, att ett brutalt kanonskott för-
kunnar dig framgången af hans underhandlingar?
Kanske söker han dig i detta ögonblick. Han har
icke träffat Charlotte, det vet jag, men han kan
ha gått för att möta henne, ty man visste, hvar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free