Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
bär tröst bortom döden och undergången; de viska
till människorna
ett osägbart ord om ro.
Men natten på jorden är icke bara tyst och
speglande stjärnhimlen. Det flämtar ljus där nere:
hetärerna pressa sitt vin i skålen och stoja.
Den kärlek, som är sann och ren, den är evig
1
;
och skildes än de älskande av livets smuts och
briott, skola de likväl mötas på en stjärna —
där är hemmet för den kärlek, som ej nådde sitt
mål på jorden, men levde i sin tro (Aftonstjärw
nan). Här förråder uttrycket direkta minnen från
Topelius; den suggestiva fantasien »Vintergatan»
har lämnat tydliga spår i diktionen.
Även från dessa stjärnedikter leder en lång väg
genom nära fyra årtionden till de senaste verk
av hans hand, där stjärnhimlen lyser som det evigas
symbol. Den har aldrig mist sitt välde över hans
sinne. I Stjärnorna, det våldsamma utbrottet
av leda vid allt vad livet gett, med hårda ord både
om de dolska och narrande himmelsljusen och den
»gycklaresång» han sjungit om dem, tillstår han
ändå, att han blir ett barn var natt när stjärnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
