Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svagädt till en hviskning, som susade fram
genom snödimman, men nu kom det bakom honom.
Mikko skälfde till, och så med ens förstod
han, att ^alltihop var bara ett narrspel, att det
var dessa förbannade fjäll, som lekte med honom
där inne i dimman, och som stodo och ropade
rundt omkring i denna ohyggliga hemskhet, som
den osedda men anade faran ger åt en
öfver-gifven människa, som står i ett haf af’ snö och
ropar in i evigheten. , ~
"Jakkola! Jakkola! Hjälp!" skrek Mikko, skrek
tills det svartnade för ögonen, skrek som en
vansinnig, som ville döfva sin egen ängslan,
skrek bara för att få ljud ut af denna fasansfulla
ensamhet, som smög omkring honom där ute i
töcknet och liksom ville kväfva honom med
dessa oändliga snöflingor, som oafbrutet sjönko
ned på honom.
Så med ens tystnade han ock föll hjälplös
ihop i drifvorna, och medan han liksom dvalade
bort hörde han sina rop eka i fjällen.
Efter en stund vaknade han till lif igen, och
med det vaknade äfven en rest af energi. Han
snörde af sig skidorna, gräfde en håla i snön
och kröp in och somnade.
Han vaknade vid, att det var någonting, som
tryckte honom på bröstet. Det var alldeles svart
omkring honom, och den första tanken, som for
genom honom, var den, att han var död och låg
i sin graf. Ett ögonblick kämpade han med en
tyngande dåsighet, ville resa på sig och slog
hufvudet mot något mjukt of vanför sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
