- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
244

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

244

som förmår att så innerligt förena familjer i bekym-
rens stunder. De visade icke sin sorg, utan hvar och
en af dem uppbjöd hela sin förmåga att göra det
sista året till ett lyckligt år.

Det trefligaste rummet i hela huset skulle Betty
ha, och dit fördes allt hvad hon mest tyckte om, så-
som blommor, taflor, hennes piano, det lilla arbetsbor-
det och de älskade kattorna. Fadrens bästa böcker
funno väg dit, modrens hvilstol, Hannas skrifbord,
Amys förnämsta ritningar, och hvarje dag förde Mar-
gret sina små barn på en kärleksfull pilgrimsfärd för
att göra solsken hos lilla tant Betty. John hade i
all tysthet aflagt en liten summa, på det hanskulle ha
den glädjen att kunna förse den sjuka med de fruk-
ter, som hon tyckte om och längtade efter. Gamla
Elsa tröttnade aldrig att laga till läckra rätter för att
fresta en nyckfull aptit, utgjutande tårar, under det
hon arbetade; och från andra sidan hafvet kommo
små presenter och glada bref, som tycktes föra med
sig varma fläktar och ljufva vällukter från trakter,
som ej veta af någon vinter.

Här, skyddad som ett familje-helgon i sitt hel-
gonskrin, satt Betty lugn och flitig som vanligt, ty
ingenting kunde förändra denna milda natur, som icke
visste hvad det ville säga att vara sjelfvisk. Till och
med under det hon beredde sig att lemna lifvet, för-
sökte hon att göra det lyckligt för dem, som hon
lemnade efter sig. De svaga fingrarne voro aldrig
sysslolösa, och ett af hennes nöjen var att göra små-
saker åt de skolbarn, som dagligen gingo förbi ett
par gånger. Att genom fönstret kasta ut ett par
vantar till ett par purpurröda händer, en nålbok till
någon liten mamma med många dockor, penntorkare
till unga pennkarlar, som arbetade sig genom hela
skogar af kråkfötter, böcker med kopparstick för
sådane ögon, som tyckte om målningar och alla möj-
liga slags roliga deviser, och de, som långsamt klätt-
rade uppför lärdomsstegen funno sin väg blomsterströdd,
der de gingo fram och kommo för attse på den milda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free