Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
till stor glädje, därför var hon en livlig och
underhållande följeslagerska, än munter och skämtsam, än
känslofull men aldrig gnatig eller misslynt. Hon kände sig
dessa veckor formligen föryngrad.
Det dröjde heller inte så länge, förrän hon till sin
förundran måste tillstå för sig själv, att hon inte
riktigt visste, om hon ljög eller talade sanning, då hon
smickrade sin man eller tillviskade honom ömma ord.
När denne starka, spänstiga man tryckte henne i sina
armar, så att hon tappade andan, kände hon sig som en
kattunge i en björns ramar. Han och hon voro icke
blott så olika varandra som man och kvinna kunna
vara, utan Horstmann var dessutom en människa, vars
ursprung och karaktär stodo i grellaste motsättning
till allt, vad Anna hittills hade sett och känt. Och
dock måste hon tillstå, att hon var lycklig med honom.
Härtill kom, att hon snart hos honom upptäckte flera
goda egenskaper, vilkas förefintlighet beredde henne
lika många glada överraskningar.
Hans givmildhet gränsade till slösaktighet, han
läste hennes önskningar i hennes ögon, gav sig varken
ro eller rast, förrän han uppfyllt dem, han överhopade
henne med dyrbara presenter, gav henne så mycket
pengar, hon ville ha, och då hon första kvällen de voro
i Monte Carlo, förlorade 2,000 francs, skrattade han
helt muntert åt henne. Dessutom var han foglig som
ett lamm, tålmodig låg han på knä framför sin maka,
som i hans ögon var ett högre väsen, vars begåvning
han beundrade, vars befallningar han lystrade till och
vars ord han sade efter, som om han själv varken
hade haft någon egen vilja eller någon egen åsikt.
Svartsjuk såg han heller inte ut att vara. Vid en soaré på
hotellet i Mentone, där Anna händelsevis hade träffat
bekanta, hade han låtit henne dansa så mycket hon
önskat. Följande morgon frågade hon honom, om
han inte var en smula arg. Förvånad såg han på
henne och svarade:
— Då jag inte kan dansa och du tycker om att få
dig en svängom, bör jag verkligen finna mig i, att du
håller dig till andra. Den saken är ju mycket enkel,
tycker jag.
— Men när vi kommit hem till Düsseldorf och jag
har stora bjudningar, vad säger du då, om det på dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
