Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
allra behändigaste sätt, det var han säker på. Och
även om det stundom skulle ha suttit hårt åt, skulle
han och Anna i varje fall ha fört ett behagligt liv som
ett glatt och förälskat konstnärspar. Till och med om
de måst sätta sig i skuld för att kunna leva —- nå,
skulder hade han redan på förhand, eJhuru han var ogift
och fri; han behövde nu bara inte tänka på något, han
kunde gå lat i ett sträck, men mången gång hemsöktes
han inte desto mindre av en brinnande längtan att
bli en samhällsnyttig människa.
Han plågades dock aldrig särskilt länge av dylika
funderingar. Hans moraliska anfall och dygdiga
föresatser försvunno som röken från hans cigarett.
Arbeta, slita och släpa för att sitta som en
aktningsvärd familjefader på svältgränsen, nej, den
framtidsvyn frestade honom sannerligen inte, så dum var han
ändå inte. För att låta Anna förstå, att hennes
hållning retade honom, visade han sig en lång tid inte i
hennes hem, utan besökte så mycket oftare fru Oswald.
Detta gjorde verkan. Fru Horstmann skrev ett par
rader, bjöd honom på middag, var mycket älskvärd mot
honom, då han kom, och efter en kort tids förlopp
intog Bert ånyo sin gamla ställning som Annas
förtrogne vän, till vilken hon under alla förhållanden tillät
sig att säga "du". Allt syntes vara mellan dem som
före hennes giftermål med Horstmann. Men dock
kunde han ej frångå den uppfattningen, att deras
förhållande nu var ett helt annat. Att Horstmann stod
emellan dem, kunde han inte tro, snarare ansåg han,
att det var hennes rikedom, som nu tillät henne ätt
mottaga honom i det gedigna hemmet och visa sig god
mot en fattig fan, som behövde hennes vänlighet. Men
en dag märkte han, att hon var starkare fäst vid sin
man, än han hade tänkt sig, eller i varje fall låtsades
vara det. Bert hade nämligen gått litet längre än
vad som egentligen var passande, i det han gjort
Horstmann till föremål för några hånfulla
anmärkningar. Anna såg plötsligt på honom med hårda ögon
och utropade;
— Huru kan det falla dig in att tala så? Du
glömmer tydligtvis, att Gustaf är min man!
— Nå, ja, kanske, smålog han, för resten borde jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
