Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - B). Vårt dagliga bröd under sjukdom. - XXIII. Öfverdrifven fetma och magerhet - »Banta»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVERDRIFVEN FETMA OCH MAGERHET. BO 3
i en spegel och att sedan så fort som möjligt börja »banta»;
den magre: att genom kroppsarbete utbilda sin muskulatur.
»Banta?» Hvad är det? Ja, det vet snart hvarje
barn. Hvad bevisar det? Jo, att slägtet hotar att qväfvas
i sitt eget fett och att man allmänt söker efter botemedel
mot detta öfverhandtagande onda. Men nu har man som
vanligt gått öfver ån efter vattnet, hvarvid man oafsedt
omvägen utsätter sig för faran af att falla i vattnet och
drunkna. I stället för att fråga naturen har man frågat
»professorn» till råds. Och^ han har visserligen ej blifvit
svaret skyldig. Vi skola låta honom sjelf tala och begagna
oss dervid af en redogörelse för ämnet, hvilken återfinnes
i Professor R. Tigerstedts arbete: »Fysiologiska principer
för kroppens näring».
Hotar kroppen att blifva för fet, men är likväl dess
fettmängd icke så stor, att man för tillfället finner skäligt söka minska
densamma, så är det nödvändigt att minska den dagligen förtärda
födans mängd, eller vid qvantitativt och qvalitativt oförändrad
föda, öka kroppsarbetet. Dessa mått och steg äro ännu mera
nödvändiga för dem, som vilja bringa det i öfverdrifven mängd
aflag-rade fettet att bortgå från kroppen; dessa måste bokstafligen lefva
på bekostnad af sin egen kropp. En kur mot fetma är i detta
fall ovilkorligen en hungerkur och kan icke vara annat.
Hvilkendera uppgiften än må föreligga — att hindra en kropp
från att fortfarande fetma eller att befria en fet kropp från det
alltför rikligt aflagrade fettet —, är det i alla händelser nödvändigt
att födan innehåller en tillräcklig mängd ägghvita. Ty kroppens
ägghvitebestånd får under inga vilkor förminskas; vi
kunna tryggt påstå, att öfverhufvud ingen menniska
har för starkt utvecklad organmassa och feta personer
äro, såsom bekant, ofta rätt muskelsvaga (!) Kuren får
således icke föranleda någon förlust af ägghvita från kroppen och
det är den behandlande läkarens skyldighet att noggrannt
öfvervaka att sådant icke sker. Detta låter sig också göra utan
synnerliga svårigheter. Vid hvarje behandling af fetma bör läkaren
noggrant föreskrifva dieten och således hafva en tillfyllestgörande
kunskap om den mängd af olika näringsämnen och specielt af
ägghvita, som den sjuke dagligen förtär. Genom att tid efter annan
bestämma urinens qväfvehalt förskaffar han sig kunskap om
ägg-hvitesönderdelningens storlek. Då bör kroppen ständigt befinnas
vara åtminstone i qväfvejämvigt. Är detta icke fallet, utan afger
kroppen qväfve från sig sjelf, så är den sjukes matordning icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
