Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita tystnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag ställer upp ett annat påstående mot ditt»,
svarade Malemute Kid och vände på det frusna
brödet, som lagts framför elden för att tina upp.
»Vi komma att äta upp Shookum innan färden är
slut. Vad säger ni om det, Ruth?»
Indiankvinnan sköt in ett stycke is till stöd under
kaffekokaren. Hon såg på Malemute Kid, sedan på
sin man och därefter på hundarna, men svarade ej.
Malemute Kid hade uttalat något så självklart, att
det inte fordrade något svar. Med en oavbruten
sträcka av tvåhundra mils färdväg framför sig och
med knappast sex dagars föda åt dem själva och
ingen åt hundarna fanns det intet annat alternativ.
De bägge männen och kvinnan slogo sig ned
omkring elden och började sin magra måltid.
Hundarna hade lagt sig med seltyget på, ty det var endast
middagsrast, och de följde med avundsamma
blickar varje munsbit.
»Det här är vår sista lunch», sade Malemute Kid.
»Och vi få lov att se upp med hundarna — de hålla
på att ilskna till. Skulle nog kunna ha lust att äta
upp en av oss, om de kom åt.»
»Och ändå har jag en gång varit ordförande i en
djurskyddsförening och undervisat i en
söndagsskola!» Efter denna avvikelse från ämnet försjönk
Mason i ett tankfullt betraktande av sina ångande
mockasiner, men väcktes ur sina drömmar därigenom
att Ruth fyllde hans kopp. »Nå, gudskelov —
massor av te ha vi åtminstone. Jag har sett det växa
därnere i Tennessee. Vad skulle jag inte vilja ge
för en kaka varmt bröd just nu. Men var lugn,
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
