Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1:a avd. Vildmarken - II. Varginnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ja, det är förskräckligt nervretande att höra dem”,
medgav Henry.
Sedan sade de ingenting mer förrän det slogs läger.
Henry stod lutad över elden och lade ett stycke is
under den kokande bönpannan, då han plötsligt spratt
till vid ljudet av ett slag, ett utrop från Bill och ett
skri av smärta bland hundarna. Han reste sig hastigt
och såg en otydlig gestalt försvinna över snön inåt
mörkret. Så såg han också Bill stå midt ibland
hundarna med halvt triumferande och halvt modfälld
uppsyn. I ena handen höll han en väldig påk, i den andra
ett stycke av en soltorkad lax.
”Jag fick bara hälften kvar”, sade han, ”men jag
gav åtminstone den uslingen ett ordentligt slag. Hörde
du hur han skrek?”
”Hur såg han ut?” frågade Henry.
”Det kunde jag inte se riktigt. Men han hade fyra
ben och ett gap och var luden och såg ungefär ut som
en hund.”
”Det var nog en tam varg, tänker jag.”
”Ja, nog är det ett bevis på tamhet att komma hit
vid utfodringstiden och ta sig en portion fisk.”
Sedan aftonmåltiden var avslutad, sutto de bägge
männen på den långa lådan och sögo på sina pipor.
Den kvällen lyste den omgivande kretsen av glimmande
ögon närmare än någonsin.
”Jag önskar att de råkade på en hel hjord av älgar
eller någonting i den vägen, så att de gingo sin väg
och lämnade oss i fred”, sade Bill.
Henry brummade någonting i en ton som icke var
uteslutande sympatisk, och så sutto de där tysta en
hel kvart. Henry stirrade in i elden och Bill på kretsen
2. Varghunden.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
