- Project Runeberg -  Varghunden /
230

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4:e avd. Övergudar - VI. En kärleksfull husbonde

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

honom. Men det var gudens vilja att han skulle
fördraga beröringen av hans hand, och han försökte att
underkasta sig.

Handen lyftes och sänktes igen på ett varsamt
smekande sätt. Detta upprepades gång på gång, men
så snart handen lyftes reste sig raggen på nytt. Och
för varje gång handen sänktes på Vitkäfts nacke, lade
sig hans öron bakåt och en dov morrning mullrade
i hans hals. Vitkäft gav envist ifrån sig denna
varning. Därmed gav han tillkänna att han var beredd
att gengälda allt ondt som kunde drabba honom.
Ingen kunde veta när gudens egentliga syfte skulle
uppenbaras. I vilket ögonblick som helst kunde den
milda, förtroendeingivande rösten bryta ut i ett rytande
av vrede, och den vänligt smekande handen kunde
gripa honom som en järnkrampa och hålla honom
fast för att låta honom undergå sitt straff.

Men guden fortfor att tala lika mildt och hans hand
höjdes och sänktes utan ett tecken till fientlighet.
Vitkäft erfor stridiga känslor. Det var motbjudande för
hans instinkt. Det lade band på honom, inskränkte
hans vilja till personlig frihet. Och ändå var det icke
fysiskt plågsamt. Det var tvärtom rent av behagligt
i kroppsligt avseende. Den smekande klappen
övergick långsamt och försiktigt till en gnidning nedanför
öronen, och detta ökade känslan av fysiskt välbehag.
Men Vitkäft var fortfarande rädd och misstänksam,
och han stod där ivrigt på sin vakt, väntande att
något outrett ondt skulle träffa honom, ömsom lidande
och njutande, allt efter som den ena eller andra
känslan var starkast inom honom.

”Nå, det var då själva tusan —!”

•23°

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varghunden/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free