Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Första boken. De båda skönheterna. Tredje kapitlet (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och då han ser på henne, vet han,
hvilken modig kvinna gifvit honom sitt
hjärta, ty hon hviskar: »Du får inte
tänka på att uppskjuta din resa. Min
systers förmögenhet får inte sättas på
spel for någon själfvisk oro å min sida.»
»Hade jag anat, att jag någonsin
skulle få äga dig, Blanche, så kunde
vi fått någon annan att resa till Kuba»,
anmärker Teraple med bruten röst, ty
nu känner han skilsmässans bitterhet
slita i själfva hans hjärtesträngar.
»Åh! Alltså är det min olycksaliga
stolthet, mitt vansinniga koketteri, som
skickar dig till ett land, från hvilket
sådana förfärliga underrättelser komma!»
yttrar flickan i förtviflande
själfförebrå-else. Och liksom hade någon fördold
fruktan väckts i hennes hjärta,
stammar hon: »Howard, det känns, som
om jag vunnit dig endast för att mista
dig!»
Härpå svarar fästmannen käckt:
»Jag är ung, frisk och stark.» Och
han tillägger med kärlekens tillit: »Med
dig att lefva för, Blanche, skall jag
komma igeni»
»En artighet är inte något argument,
inte ens för en kvinna», mumlar Blanche.
»Du vet, jag måste resa», säger
han kort. »Ingen kan nu anskaffas att
intaga min plats. Min affärsheder
tvingar mig att vara på Kuba, så fort ånga
kan föra mig dit. Jag har gifvit mitt
ord.»
»Håll då ditt löfte, men gif också
mig ett löfte i stället.»
Och under inflytande af någon
plötslig fruktan, som kommer öfver den unga
flickan, drager hon en ring från sitt
finger och säger befallande: »Här är
min ring, som jag sätter på ditt finger.
Så länge jag ser den där, skall jag
veta, att jag är den första i ditt hjärta.
Och vid denna ring skall du lofva mig,
att om i det land, du besöker, långt
bort från hem och vänner, någon Qlycka
hotar dig, så skall du skicka bud på
mig. Om du inte kan skrifva, så skall
jag, så fort jag får se denna ring, veta
att det är ditt nödrop.»
»Den här Virginiushistorien har
gjort dig hysterisk, nervös, upprörd!»
infaller Howard,
Men flickan ropar: »Lofvar du?
Du får inte fara till Kuba, om du inte
lofvar det!»
»Vid denna svär jag det!»
Han är färdig att trycka sina
läppar mot hennes, som blifvit hvita,
under det hon hviskat till honom; men
hon hindrar honom, i det hon yttrar
nästan hviskande: »Då svär jag dig,
Howard Temple, vid min ring och vid
min kärlek, att jag skall finna dig.
Död eller lefvande skall jag finna dig!
Och nu —» Hon slår sina armar
omkring honom och hviskar: »Nu får du
kyssa mig, så mycket du vill!» Och
hon öfverlämnar två rosenknoppar åt
hans mustascherade läppar med allt
det förtroende och all den kärlek, en
kvinna någonsin gifvit en man.
Två minuter därefter beger sig
Temple, lämnande henne kvar, ut i den
lugna indiansommarnatten och sätter
sig i sin vagn.
Men till och med då han far sin
väg och hans kupé passerar förbi
växthuset, viftar hans fastmö ursinnigt med
sin näsduk åt honom, ropande:
»Farväl, Howard!»
I styrkan af sin unga mannakraft
besvarar han hälsningen och ropar:
»Au revoir, Blanche! Är tillbaka om
en månad!» .
Men spanioren, hvars ögon flamma,
då de söka den vackra flicka, han nu
betraktar som sin egendom, mumlar:
»Diablo! Detta afsked är för alltid!»
Sägande därpå farväl åt sin
gästfrie värd och sina förtjusande
värdinnor, träder Ignacio ut ur detta hus vid
Femte avenyen, och tändande sin
cigarr kastar han en blick på det stora
palatset och tänker: »En förgylld bur,
och i denna bur finnes en vacker fågel
med den mest skimrande
fjäderbeklädnad!» Nästa ögonblick slår han till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
