Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - Litteratur. Gustaf Fröding och drömmen om Gral. Af Oskar Tidström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när lagen upphör att gälla, är synden
borta. Lagen står i strid med vår
sanna natur, lagen har beröfvat vår
natur dess adelsbref — friheten är den
nya lagen, som skall ge vår natur
tillbaka hvad den tillhör.
Vi kalla driften ful och stygg, men
det är blindhet, ty lagen har också på
sitt samvete att ha stungit ut våra ögon.
Kalla vi icke det nakna oskönt? Skälet
är, att vi se i det nakna det förbjudna.
När vi icke kunna detta, då ha vi
fått vår syn igen, sådan vi ägde den
i tidernas morgon i sollandet Arien.
Den skönhetens sol, för hvilken lagen
hängt moln, skall lysa åter, och
molnens skuggor, som heta fulhet och
vidrighet, skola vara såsom aftorkade af
jorden. För detta Utopia gäller
maningen :
>Väl så kasten dräktens
. fega blygdomhöljen
inför sommarfläktens
lek, som smeker huldt.
Det i ängsligt döljen
som ett skamfullt anadt
lytes tprm är danadt
ädelt oskuldsfullt. >
Det storartade i utopien, skaldens
upphöjda tanke om den en gång till
sin rätt komna människonaturen, har
han värkligen här en förmåga att låta
framlysa, som helt enkelt är sublim.
All vår egen lifsåskådnings protester
båta intet: vi måste hänföras af strofer
sådana som den sist anförda. Detta
visar bättre än annat, hvilken mäktig
fantasi och hvilken djup ande Fröding
äger.
Men den som så dyrkar
människonaturen, måste själffallet träda i
harnesk mot den förvrängda lagen och
lagens väktare, den straffande Herran.
Så föres skalden till ett angrepp på
helvetestanken, som — säga hvad man
vill — är storartadt. Den ende gud
för hvilken han vill böja sig är
Gif-mildhetens solgud, Ariens gud. Men
den straffande Herran måste afsättas.
Ett detroniseringsförsök är Herran
steg öfver Korasan, en dikt, som vis-
serligen i detta sammanhang är
olämpligt att dröja vid, emedan den tydligen
betecknar ett stadium, innan Grals
för-soningssymbol fått något slags klarhet
i skaldens själ. Det är ju den mest
sönderrifna dikt han har skrifvit, en
titans smädeskri, en sång af orkan och
blixt och åskknall, af en kraft så
väldig som vore det ur Shakespeares hjärta
den sprungit:
» — Har du eld för ondt befallt,
så vräk dig själf i Hinnom,
att vi tillsammans brinnom!»
Ett annat detroniseringsförsök är
Gu-dame dansa. Det är en innehållsdiger
dikt, ty inom sin ram rymmer den
fomtidsdrömmen, fantasien om syndens
upphörande och framtidsdrömmen.
Ämnet är således besläktadt på det
närmaste med Gralsagans, men här går
skalden ett steg längre: han tror ej
här, att en mänsklig forsonare är af
nöden, utan finner lagen, alltså synden,
innebära sin egen omöjlighet.
Denna dikt jämte En morgondröm
kallar Fröding »glädjedikter», därmed
antydande den befriande känsla
drömmen om Gral måtte ha medfört. I
den senare dikten ger han i delvis
praktfullt målande, delvis alldeles
skeppsbruten lyrik en bild af samma
idealtillstånd han drömt om i En flik af
framtiden. Det är i bilder som man
i flera sånger måste anse vara både
fula och sårande, men man må dock
icke förgäta skaldens afsikt med sin.
dikt, sQm är vida högre än att
framställa det retandes behag och
därigenom ställer Fröding äfven här på en
helt annan linie än många andra
bohémepoeter. Och hur man än må
protestera mot en uppfattning så föga
vittnande om djupet i kärlekens väsen,
om hela dess omätliga andliga
innebörd, man får häller icke glömma, att
det är i ett idealland och under
rättsbegrepp olika våra som skalden
placerat sin frie unge man och hans flicka.
Följden af denna dikt är ju känd.
Inseende, att han misslyckats i sitt sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
