Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - När prissarne »konstverkade». Skiss ur konstnärslifvet af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De bägge andra svarade ingenting.
Jockum satte sig misnöjd på den
gemensamma stolen — atelierens
solidaste invånare — och Nord inskränkte
sig till att se snedt på Magge, som
med sin hjärtlösa obetänksamhet krossat
b ans middagsförhoppning.
— Åh han nyper sig nog en tia,
påstod Magge så tvärsäkert som
möjligt utan att likväl lyckas skrufva upp
rösten mer än en half oktav.
— Han får kragen, menade Jockum.
— Han blir utfockad på ett par
tre ställen, morrade Nord.
— Ni ska’ få se, att vi måste skaffa
pängar till läkarhjälp åt’en, våndades
Jockum. — Han kommer hemåkandes
raörbultad som en biffstek.
— Det ä’ nedrigt af dig att tala
om biffstek just nu, brusade Nord
upp.
Magge skämdes som en piskad hund,
eftersom han börjat, och de bägge
andre fortsatte.
— Färgen var ju inte torr en gång,
muttrade Jockum. — Nu blir vi
utskämda på hvarenda pantbank i den
här stadsdelen, få vi händelsesvis en
småsak att vara af med — å’ det
inträffar väl inte en gång till — måste
vi löpa ända till Söder, så’na geni drag.
Magge svor invärtes, så att han
blef varm af det, utvändigt liknade
han den botfärdige röfvaren, han
ansåg det vara sin skyldighet. Tio
minuter efter Luddes bortgång befunno
de tre kamraterna sig i en
sinnesstämning, som intet månsken hvarken öfver
land eller haf kunnat lysa upp.
Lyckligtvis finns det tillräcklig med glädje
for alla, som vilja och orka taga ut
sin andel däraf, denna gång var det
Ludde som medförde glädje till fyra.
— Pekunier, prissarl var det enda, han
efter en häftig språngmarsch förmådde
pusta fram.
Som slungade af en fjäder sprungo
de tre i höjden, sleto åt sig
ytterkläderna och så följde en rad muntra
utrop.
— Lefve bankväsendet! vrålade
Nord eutusiastiskt.
— Biffstek med mycke’ lök tra la
la la la la, sjöng Magge på en enkom
för tillfället komponerad melodi.
— Hurra för våra mæcenater!
jublade Jockum, som aldrig försummade
att dela ut en släng.
— Jag fick tolf krigare, upplyste
Ludde med mindre vanlig noggrannhet.
— Här ä’ tian å’ . . . å* — Han vände
ut och in på en trasig västficka. — Min
själ har jag inte tappat två-kronan! . . .
— Hva’ sjutton gör det! Raska på
nu bara!
En stund därefter stormade fyra
uthungrade akademielever in
påLadugårds-landskällaren, ramlade ned kring ett bord
och knackade ihop så många kypare
som möjligt.
— Smörgåsbord, beställde Ludde.
— Biffstek för fyra, fortsatte Magge.
— För åtta, sade Nord med
diktatorröst.
— Nä’ för sex, det ä’ lagom. —
Och medan han väntade, förbrukade
Jockum ett dussin tandpetare.
Och där kom mat och dryck och
allmän belåtenhet rådde, medan två
vaktmästare sprungo sig trötta för att
tillfredsställa de fyra herrarne. Och
när den värsta hungern blifvit stillad
föll andan öfver Ludde — det gjorde
den för resten alltid — och så skulle
han till att hålla tal.
— Mina herrar! — Äh prissar,
menar jag, förstår ni’ väl. Skulle be’ om
två minuters odelad uppmärksamhet,
mer kan man väl inte begära af er,
när ni slåss med hvar sin biffstek.
Det ä’ tusan så svårt att hålla tal,
men det ä’ lika kitsligt att hålla mun.
Å’ nu vill jag bara antyda, hur dumt
det ä’ att vara tråkig å’ les’sen å’
olustig. När man nu en gång varit
nog oförsiktig att bli målare, så.........
Hör’u Magge, ska’ du ta’ all senapen,
det ä’ väl fler än du, som ha
rättighet att lefva?
— Åh du kan ju beställa en burk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
