Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Själslifvet och dess mysterier. II. Vexelvärkan mellan själ och kropp. Af Anton Nyström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÅLSLIFVET OCH DESS MYSTERIER.
II.
VEXELVÄRKAN MELLAN SJÄL OCH KROPP.
Af
ANTON NYSTRÖM.
Under det lifvet i dess enklaste och
allmännaste former kännetecknas endast
af näringen, eller individuela
varelsers förmåga att upptaga och afsöndra
ämnen ur det omgifvande mediet, och
under det de lägre djuren liksom
växterna sakna nervsystem, visar sig detta
af allt större betydelse i djurskalan ju
mera organisationen är sammansatt och
ju högre den är utvecklad. Hos de
högre djurordningama utbreder sig
nervsystemet öfver allt i organismen
och värkar öfverallt; det är
nödvändigt för alla lifsföreteelser, och af
detsamma få alla väfnader den kraft
eller rörelse de behöfva. Genom
nervsystemet, som består af två element,
celler och trådar, mottaga vi, medelst
sensationen eller den centripetala
ledningen, intryck från den yttre världen
och omsättas dessa, dels på grund af
reflexer, dels medelst tankar och känslor,
i rörelser i musklerna och afsöndringar
i körtlame o. s. v. genom centrifugal
ledning. Nervcentra finnas öfverallt
där det fins nervceller, och det är ej
endast hjärnan och ryggmärgen samt
det sympatiska nervsystemet, som ha
dessa celler, utan sådana finnas ock
mångenstädes i inelfvoma såsom helt
små s. k. »ganglier».
En mängd erfarenheter har gifvit för
handen, att reflexer ej endast äro ur
sprungliga, eller uppståndna genom
omedelbar omsättning af en centripetal
nervström till en centrifugal, oberoende
af medvetandet och viljan, utan att vana
och öfning kunna förvandla många af
viljerörelserna till redektoriska —
såsom ätning och gående under det man
läser och sålunda har tankarna fästade
på helt annat än munnen eller benen.
Man har ock funnit, att inelfsreflexer
kunna i hög grad påvärkas af vissa
sinnesintryck, såsom åsynen af något
äckligt föremål eller en själsrörelse,
hvarigenom matsmältningen kan
hämmas o. s. v., och omvändt kan man
genom vissa intryck af angenämt slag
i hög grad befordra reflexvärksamheten
i inelfvoma. Det vill med andra ord
säga, att värksamheten hos en nervcell
kan modifieras genom en annan
nervcell af högre ordning.
Nervcellerna ha emellertid ej blott
egenskapen att genom reflex
omedelbart omvandla ett utifrån mottaget
intryck till en utåtgående rörelse; de
förmå ock att förvara intrycket, så att
en urladdning senare kan ega rum.
Man kan i detta afseende på sätt och
vis jämföra nervcellerna med s. k.
själf-lysande färgblandningar, hvilka, sedan
de varit utsatta för solljuset, i mörker
afgifva ett fosforescerande ljus.
Nervsystemets mest i ögonen fallande
värksamhet är dess värkan på
musklerna : retas en motorisk nervstam, så
framkallas sammandragningar i vissa
muskelgrupper. Denna värksamhet är
dock ej enbart muskelrörelse, den
gäller ock muskelnäringen, och genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
